En tillbakablick på tjeckoslovakiska augusti 1968 i Stockholm i augusti 2008

En av de som var tillfragad om sina minnen fran augustihändelserna var Pavel Pelikán, professor i nationalekonomi som efter många år av forskning och undersvisning vid universiteten i Toronto, Stockholm och Paris, samarbetar nu med Handelshögskolan i Prag

 
Ett litet personligt minne av Pragvåren 1968 med en negativ slutsats om dess möjligheter Gamla reportage från Prags invasion av Warszawapaktens arméer 21 augusti 1968 väcker hos mig alltid minnen med starka känslor, även om känslorna kanske är något annorlunda än hos dem som deltog i dessa händelser direkt. Hösten 1967 reste jag nämligen som "postdoctoral fellow" till en tvåarig vistelse i USA och därför upplevde jag Pragvåren endast på avstånd, men med desto större otålighet och intresse.  Som civilingenjör i elektronik och datateknik, vilken hade omskolat sig till fil. dr. i nationalekonomi, hade jag sedan flera år tillbaka med stor entusiasm deltagit i sökandet av ekonomiska reformer som skulle leda till en fungerande och ”mänskligare” socialism. Därför följde jag med stor spänning hur detta sökande, vilket på våren 1968 såg så lovande ut, skulle fortsätta. Invasionen, som så våldsamt avbröt detta sökande, ställde mig inför ett svårt beslut om jag skulle återvända eller emigrera.

Dock får jag inte överdriva denna svårighet, eftersom jag hade ett helt år på mig att fatta beslutet, och emigration för mig inte betydde att packa och åka iväg utan tvärtom, att inte packa och stanna.  För att vara exakt, hösten 1969 packade jag lite, men bara till en kort resa från Pittsburgh till Toronto, där universitetet erbjöd mig en professur.  Då gav jag inte ännu upp sökandet av en "socialism med mänskligt ansikte," även om de resultat som jag höll på att komma fram till, talade mer och mer emot att vilken socialism som helst, som ett system utan privat kapitalägande och finansmarknader, överhuvudtaget skulle kunna fungera. Det kritiska hinder som jag började se var, och är fortfarande, att moderna nationalekonomier, för att undvika underutveckling och förfall, snabbt och effektivt måste kunna utnyttja ett oavbrutet flöde av nya idéer om vilka ingen i förväg vet – särskilt inte statliga planerare eller kollektiv av arbetare – varifrån de kan komma och vilka av dem som är bra och vilka dåliga.

Mitt sista hopp var Sverige, dit jag blev bjuden 1975 av Stockholms universitet under två år.  Men inte heller där hittade jag en fungerande socialism.  Istället träffade jag min blivande fru och har sedan dess för det mesta blivit kvar, med utmärkta möjligheter att forska på Industriens Utredningsinstitut.  Då kunde jag också på nära håll se hur alla försök att socialisera näringslivet misslyckades, och hur de efterföljande och mest nödvändiga liberala reformerna har gjort svensk ekonomi till en av de mest kapitalistiska i hela Europa.

När jag nu tänker tillbaka på år 1968, om vilket de tjeckiska och slovakiska ambassaderna i ett vänligt samarbete har arrangerat många intressanta program, kommer jag återigen ihåg både min dåvarande naivitet och min senare motvilligt funna slutsats att Pragvåren i alla fall skulle ha slutat illa, även utan dess våldsamma avbrott.  Därför ser jag nu att den mest bestående skada som invasionen orsakade är att den har tillåtit många mindre kritiskt tänkande människor att behålla sina illusioner om "socialismen med mänsligt ansikte" ända tills idag.

 

Lucie Svobodova, direktor för Tjeckiska centret
Hon kom till Sverige 1969 och har tidigare arbetat som direktör för Tjeckiska centret i Paris och biträdande protokollchef och assistent åt Vaclav Havel i Presidentkansliet i Prag

År 1968. Och så åkte man på semester. Jag kände på mig att det antagligen inte skulle bli så, men det som skulle hända stod i stjärnorna. Verkligen i stjärnorna. Vid min sida stod mina föräldrar och min bror; i detta ögonblicket och många år framåt var de min värld, min bas. Ett djupt minne som fastnade i mitt undermedvetna var att jag hade med mig en teddybjörn i en blå barnresväska. Jag kunde inte ta med mig flera, de skulle inte klara den långa, okända resan. Den oranga teddybjörnen, som jag valde med tungt hjärta, vandrade med mig och stannade hos mig till idag. Den största och sorgligaste förlusten var dock min älskade mor- och farfar som förlorade sitt barnbarn medan de ännu levde. Som om de i denna stund dog för det lilla barnet. Jag träffade dem aldrig igen, bara hörde deras röster i telefon och läste deras brev. En stor tomhet, en stor sorg följde barnet innan det somnade. Och sa det nya språket, retandet, svordomar, framåtanda och i det undermedvetna: ”Jag ska visa er. Jag är inte härifrån, men jag ska lära mig. Jag ska vara som ni. Men aldrig helt”.

Det är invandrarnas öde. De bär med sig ett paket med känslor som med tiden slipas bort tills de nästan försvinner.

År 1989. Cirkeln har slutits. Den efterlängtade och till slut uppfyllda drömmen: jag återvände dit där jag föddes och där man talade mitt modersmål. Den flera gånger fängslade farbrodern och medlemmen i orkestern Plastic People of The Universe var garantin till att jag kunde arbeta i presidentens kansli, sida vid sida med Václav Havel. Här stannade jag i fem år, här lärde jag mig ett hantverk och reste över halva jordklotet.

Är flyttningar mitt öde? Resande i frihet är underbart, men utan möjlighet till återvändo är det tragiskt. Vi lever i välfärd. Låt oss uppskatta varje morgon med våra kära och våra vänner nära oss och trotsa alla prövningar som ödet har i beredskap för oss.

 
I paneldiskussion „Ögonvittnen berättar“ uppträdde:
Olof Kleberg, tidigare chefredaktör, slavologstipendiat i Bratislava 1968
Jana Hejzlar, flykting från Prag, nationalekonom, utträdare/projektledare Högskoleverket
Bengt Lindroth, Sveriges radios reporter i Tjeckoslovakien 1968
Samtalsledare: Disa Håstad, mångårig journalist i Dagens Nyheter rörande Öst- och Centraleuropa

I andra delen av seminariet, „Politiska konsekvenser och slutsatser av Praginvasionen 1968“ berättade:
Ingvar Carlsson, tidigare statsminister och partiledare
Bo Hammar, tidigare partisekreterare i vpk
Kajsa Borgnäs, ordförande, S-studenter
Samtalsledare: Björn von Sydow, riksdagsman, tidigare talman, statsvetare 

 De inbjudna gästerna berättade för den talrika publiken utifrån sin personliga erfarenhet om sina upplevelser och åsikter, de analyserade de historiska händelserna sedda med dåtidens och dagens ögon och svarade på publikens frågor. Publiken bestod av både mellangenerationens svenskar, tjeckiska och svenska emigranter bosatta i Sverige samt de båda ambassadernas och Tjeckiska centrets representanter. Det var glädjande att även många unga studenter kom till seminariet. Det fyra timmar långa seminariet "Ögonvittnen berättar" var på svenska, det spelades in av TV4 och sändes i samma kanal två dagar senare.

Positiva nyheter (Pozitivní noviny) representerades på seminariet av Jitka Vykopalová.
Hon talade med några av seminariets deltagare och bad dem att svara på frågor eller berätta sina personliga minnen från tiden för 40 år sedan.

Olof Kleberg, publicist och tidigare chefredaktör på Västerbottens-Kuriren

Slumpen styr ofta in människor på oväntade vägar – och där finner de  något livsavgörande. Så har det varit med mig.

När jag plötsligt den 21 augusti 1968 på morgonen i Bratislava befann mig mitt bland Warszawapaktens invasionstrupper, då var det en slump. En slump som kom att prägla mitt liv. Men slumpen hade redan tidigare styrt mig till Tjeckoslovakien. Jag kom till Prag första gången 1959, då Stalin alltjämt stod på Letnás höjd. Prag var hänförande vacker, det blev en fördel som övertrumfade svårigheterna att lära sig tjeckiskans sju kasus…

Och så blev jag fast. Förstod mer och mer av Tjeckoslovakiens dramatiska historia och fascinerande kultur. I början av 1960-talet upptäckte jag den intressanta kulturella förnyelsen inom film, teater, revyer, böcker, tidskrifter… Dessutom hade samhällsvetenskaperna börjat lösgöra sig från en stagnerad marxism-leninism.

Jag planerade att skriva en doktorsavhandling om hur ett auktoritärt samhälle kan förvandlas inifrån. Det blev ju hyperaktuellt under 1968! Just därför var jag på språkkurs i Bratislava i augusti 1968 – jag ville lära mig slovakiska för att bättre förstå vad som försiggick i båda delarna av landet.

 
På språkkursen hade jag knappt hunnit lära mig säga ”nech sa pácí” och ”nerozprávám slovensky” förrän Warszawapaktens stridsvagnar och pansarvagnar vällde in på bron över Donau natten till den 21 augusti. 

Chocken var enorm. Denna varma sommar hade alla förstått att Sovjet var missnöjt med reformprogrammet men få hade väntat sig ett anfall. Mot pansar och skjutvapen fanns bara en utväg: att protestera, att demonstrera sin nationella känsla och sitt stöd för de egna ledarna, att prata med soldaterna och få dem att förstå att de inte alls kom till ”broderlig hjälp” utan var ockupanter.

På torget Safarikovo námestie, utanför våra undervisningslokaler på filosofiska fakulteten, gjorde stridsvagnarna utfall mot stenkastande ungdomar, som ilskna noshörningar. Ett par studenter sköts till döds.

Så pågick civilmotståndet under en vecka. Hela tiden med nya metoder och infall, ofta sådana som radion spred. Nästan alla gick runt med transistorapparater och lyssnade på de fria radiosändningarna, som de sovjetiska ockupanterna aldrig lyckades stänga.

Till slut blev jag tvungen att lämna Bratislava med en billift till Wien. Det var ett känslosamt avsked, de som stannade visste ju inte vilket öde som väntade dem. 

Jag beslöt att jag ville återvända. Den chansen fick jag tidigt på hösten 1969 då jag började min anställning som den första infödda lektorn i svenska vid Komenský-universitetet. Jag fick ett tiotal mycket intresserade elever – en av dem blev senare till min glada överraskning den första ambassadören i Stockholm för ett helt demokratiskt Slovakien: Teodora Chmelová. Dessförinnan hade hon arbetat på bokförlag och översatt en rad av de största moderna svenska författarna.

En annan person som jag var ”lärare” för, men bara ett par timmar, blev sedan statsminister och utrikesminister – i Sverige. Nämligen Carl Bildt.

Sommaren 1968 hade han tillsammans med en annan ung student, Staffan Hildebrand, fått ett uppdrag att åka till Tjeckoslovakien och skildra stämningarna bland människor. Vi sågs på ett café i Stockholm, minns jag, och jag kunde ge dem en snabbkurs om vad som var på gång, tips om bra kontakter och trivsamma ölställen. Den resan blev en stor upplevelse och en viktig lärdom för Carl Bildt, det har han visat upprepade gånger.

De allt större förhoppningarna under 1960-talet, den brutala invasionen och det människofientliga förtrycket under ”normaliseringens” 21 år (som jag själv upplevde början av), allt det där påverkade mig förstås djupt.

Jag insåg att det skulle ta för långt tid att skriva en avhandling och började alltmer skriva artiklar i tidningar och prata i radio (ja, det hade jag gjort redan före 68 också). Sedan blev jag journalist på heltid i 25 år – men jag glömde aldrig Tjeckoslovakien.

Jag höll kvar privata kontakter, jag följde oppositionen där och utomlands. Och i november 1989 kunde jag som reporter för den tidning som jag var chefredaktör för, Västerbottens-Kuriren, uppleva hur den gamla kommunistregimen föll ihop. Jag var en av de många hundratusen som stod på Václavské namestí och hörde Vaclav Havel och Alexander Dubcek tala och Marta Kubisova sjunga. Det kändes oerhört stort.

I dag verkar 1968 avlägset för många. Men en sak bör leva kvar i minnet, längre än de enstaka händelserna då. Minnet av att våldet kan betvinga ett folk för en tid – men att övergreppet till slut undergräver våldsverkarens styrka så att folket kan frigöra sig.

1) Praginvasionen och dess betydelse för omvärlden, dvs vad har den orsakat och hur har den påverkat världens utveckling?

Invasionen av Warszawapaktsländerna var att hårt slag för alla som trodde  på "socialism med ett mänskligt ansikte". Men de upprepade refoirmförsöken i östblocket - berlinupproret 1953, Ungernrevolten, liberaliseringarna efter Chrusjtjovs töväder, Pragvåren och till slut Gorbatjov visade att det var omöjligt att i längden  föra en hård politik och att isolera länder (även om försök gjordes, både i Rumänien, Tjeckoslovakien och DDR). Invasionen i Tjeckoslovakien - den berörde ju faktiskt hela landet - gav också upphov till protester: viktigast här är ju den på Röda torget av bl a Pavel Litvinov, Larisa Bogoraz och Natalja Gorbanevskaja med ett barn i vagnen, som blev en ikon inom dissidentrörelsen med sin slogan från 1861:s  uppror "För er och vår frihet".

 2) Du är kritisk mot hanteringen av dagens politiska och framför allt militära lösningar – att det inte är helt ofarligt med USA:s taktik samt en snabb expansion av NATO österut. Ryssland reagerar med militär styrka igen...

Du har missupfattat mig. USA leker nu med elden när man kortsiktigt stöder s k befrielserörelser (i Afghanistan under Sovjets krig dem som skulle bli talibaner) eller ger sina skyddslingar löften och garantier de kan missuppfatta vilket skedde i Georgien. Naturligtvis kan Rysslands inmarsch i Georgien inte försvaras. Sedan kan man ställa sig frågande till hela konceptet att utvidga Nato, eftersom den bipolära världen som försvann med Sovjets sammanbrott och som förutsatte maktbalans (inbillad eller verklig) ju inte längre existerar. Mot detta ställdes då de små östeuropeiska ländernas behov av skydd. Sovjet (senare Ryssland) hade dock fått ett första löfte att iutvidgningen bara skulle gälla Östtyskland. Warszawapakten hade ju faktiskt upplösts och i Sovjet fanns en föreställning att detta också innebar Natos fall. Så fel man hade!

Björn von Sydow, rikdsdagsman, f d talman, statsvetare 

1) Kunde invasionen i Tjeckoslovakien ha förhindrats? Borde tjeckerna och slovakerna ha försvarat sig mot ryssarna?
 

Jag anser att invasionen kanske kunde ha förhindrats om Tjeckoslovakien, statsledning och befolkning, hade stannat för en mycket mera restriktiv politisk linje i förhållande till Sovjetkommunismens principer. Kanske hade Tjeckoslovakien då i långsammare takt kunnat nalkas demokrati av västeuropeiskt snitt? Men å andra sidan hade kanske ledarna i Moskva och deras medlöpare i Tjeckoslovakien då  ändå successivt rullat tillbaka nästan allting i revolutionen? Det är omöjligt att veta vad som kunde ha skett om Tjeckoslovakien tagit en mera anpasslig linje. Hur som helst - jag anser inte att tjecker och slovaker skulle ha försvarat sig militärt mot ryssarna. Västmakterna hade inte ingripit till stöd eftersom kärnvapenrisken fanns, och  det tjeckoslovakiska konventionella försvaret hade förlorats, kanske med massor av offer. Nu förs diskussionen kring att icke-våldet i Tjeckoslovakien blev en viktig och positiv nyckel för upplösningen av Sovjetväldet, i Polen, i DDR, t o m i själva Sovjet. Det är kanske så att icke-våldet 1968 bröt vägen mot den i stort fredliga avvecklingen av Sovjet och dess form av kommunism och ockupationerna efter de militära gränslinjerna 1945.

2) Augustiockupationen av Warszawapaktens arméer på sovjetiskt initiativ 1968 jämförs ibland med ockupationen av Georgien i augusti i år. Ser du några likheter i dessa två händelser? Har de något gemensamt?

På ett plan ja – den sovjetiska och ryska politiska värdeskalan inbegriper militära interventioner i grannländer, så länge Ryssland inte är en demokrati. En annan likhet kan ligga i att man i statsledningen i Moskva ansåg att mycket stora strategiska intressen av territoriellt slag stod på spel. Men i fallet kring Georgien var det fråga om en ömsesidig våldsspiral som utvecklade sig till fullt konventionellt krig under några dygn. Det var ju däremot inte så att Tjeckoslovakien 1968  riktade ett  militärt angrepp mot Sovjetunionen!

3) Den i Sverige kritiserade FRA-lagen (om bl a signalspaning på kabelburen trafik som passerar Sveriges gränser, vilket bl a innefattar telefon- och en del av internettrafiken) samt den länge pågående diskussionen om besparingar i och omorganisation av svenska försvaret har plötsligt efter den militära ockupationen av Georgien tystnat. Allmänheten har sannolikt blivit medveten om att faran kan ”stå bakom dörren” eftersom Ryssland kanske känner sig provocerat och hotat när det mer och mer blir omringat av NATO. Vad tycker du är orsaken till denna tystnad?

Nja, jag tror inte kritiken mot den s k FRA lagen har tystnat. Situationen blev så småningom så obegriplig och oförsvarlig för regeringens förslag, att det var ok att man i pressen började skriva att det handlade om spioneri. Då började folk förstå. De flesta accepterar den formen av underrättelseverksamhet när det gäller militära hot. Kriget i Georgien visar ju att sådant behöver vi i Sverige (liksom vi förstår att andra länder också gör det). Nu hoppas jag att den svenska lagstiftningen reds ut, i anslutning till de vägledande domar som den Europeiska domstolen i Strasbourg har fällt i liknande mål.

 

Läs mer:

Praginvasionen 1968 och dess följdverkningar  40 år efter Praginvasionen

http://www.palmecenter.se/RegionerOchLander/Europa/EU-lander/Artiklar/080829praginvasionen.aspx

 

21 augusti 2008, Armémuseum, Stockholm kl. 17.00

Vernisagge av två fotoutställningar:
Ladislav Bielik – Srpen 1968 – Bratislava a 68/89

Utställningen redogör för händelserna som ägde rum i Prag och Bratislava under ockupatgionsdagarna i slutet av augusti 1968 samt omvälvningarna som följde i Tjeckoslovakien i november 1989. Utstälningen pågår t.o.m. den 28 september 2008.

Välkomsttal hade:
Eva-Sofi Ernstell, museichef, Armémuseum

Jan Kára, Tjeckiska republikens ambasador i Sverige

Peter Kmec, Slovakiska republikens ambasador i Sverige

Carl Bildt, Sveriges utrikesminister som efter sitt tal med mycket personliga inslag om Praginvasionen invigde utställningen.

Jan Kára, Tjeckiska republikens ambassadör i Sverige  

Tomas Danko, musiker, f d ägare till en framgångsrik affärskedja med musikinstrument i Sverige

Tanken på att arrangera jazzkonserter föddes när den slovakiske ambassadören Peter Kmec frågade på vilket sätt vi skulle kunna minnas 40-årsdagen av händelserna i f d Tjeckoslovakien och samtidigt också tacka Sverige för hjälpen som de tjeckiska utvandrarna fick för 40 år sedan. Musikens utveckling under 60-talet var mycket progressiv i Tjeckoslovakien. Under dessa år bildades en mängd utmärkta musikgruper som tyvärr efter invasionen tvingades att upphöra, men bra jazzmusik fortsatte att spelas. Därför kom jag ihåg gamla ”bigbeatkillar” som bl a skildras i boken av Dodo Suhajda och Lubos Jurík ”Den slovakiska bigbeaten” som utmärkt beskriver tiden för 40 år sedan. (Med boken medföljer samling av dvd-skivor med hela materialet.) Jag ville även visa att den slovakiska jazzen är på hög nivå.

I programmet uppträdde mycket kända artister, t ex Zuzka Lonská, som är en från 60-talet känd slovakisk sångerska ackompanjerad av Brano Hronec, den nya jazzens orkester ledd av Matus Jakubcic och den slovakiska jazzens mest berömda stjärna Peter Lipa med sin grupp.

 

Programmet avslutades med en blandning av rock- och popsånger med Juraj Vancíks grupp från Kosice som även ackompanjerade två gamla bigbeatlegender, Tomás Danko från gruppen The Devils och Dodo Suhajda från gruppen The Buttons. Sammanlagt uppträdde på konserten arton artister. Andra kvällen, till alla närvarandes glädje, sjöng även Anna-Katarina Schatzl, chef för kulturavdelningen vid Slovakiska ambassaden. Hon har en fantastisk röst, ägnar sig åt sång på sin fritid och har spelat in flera framgångsrika cd-skivor.

Kvällen besöktes även av en del celebriteter, t ex den världsberömde ishockeyspelaren Josef Golonka från Bratislava som berättade om när han under ishockey-VM 1968, som utspelades just i Stockholm, gjorde det avgörande målet, vilket efter invasionen blev en symbolisk gärning för hela nationen. Vidare deltog gäster från olika ambassader och från det svenska offentliga livet samt betydelsefulla landsmän. Första kvällen var en officiell högtid under den slovakiske ambassadörens beskydd och andra kvällen var ämnad för den breda allmänheten.

För oss som lämnade Tjeckoslovakien på 60-talet var det mycket betydelsefullt att träffa varandra och tillsammans minnas händelserna som ändrade vara liv. Jag, en känd person i Kosice och medlem i den framgångsrika bigbeat-gruppen The Devils, slängdes ut ur republiken som rebell, ”rockslyngel” och icke önskvärd medborgare. Det är för mig mycket viktigt och speciellt att jag kunde organisera denna aktion, en ”revansch” att jag visserligen blev tvungen att lämna republiken men att jag trots allt lyckades skapa ett rätt så framgångsrikt liv.

Juraj Vančík, som på 60-talet spelade i olika bigbeatband, är en Kosice-legend. Han är också en av mest kända kardiologer i Slovakien och chef för sjukhuset US Steel i Kosice-Saca. Musik är hans livslånga hobby, han lever sig in i musiken till hundratio procent och kan konsten att få publiken i en fantastisk stämning, vilket ingen behövde övertygas om när vid konsertens slut var alla på dansgolvet på strålande humör.