Jitka Vykopalová: Ögonvittnen i Sverige berättar

Rubrika: Publicistika – Zajímavosti

                                                                   EXKLUSIVT för Pozitivni noviny

 En tillbakablick på tjeckoslovakiska augusti 1968 i Stockholm i augusti 2008


40 år sedan Tjeckoslovakien invaderades

 

Pragvåren inleddes när Alexander Dubcek blev det tjeckoslovakiska kommunistpartiets nye generalsekreterare i januari 1968. Dubcek ville ha en ”socialism med mänskligt ansikte”. Han hävde censuren, införde resefrihet och ville få fart på ekonomin med reformer som hade marknadsekonomiska inslag. Han varnades flera gånger av den mäktige Sovjetledaren Leonid Breznjev för att ”gå för långt”.

Strax före midnatt den 20 augusti passerade Warsawapaktens soldater Tjeckoslovakiens gränser, flygplatsen i Prag besattes och plan efter plan dundrade in, lastade med stridsvagnar och soldater. Det var den största militära operationer i Europa efter andra världskriget. Västmakterna och Nato togs på sängen.

Alexander Dubceks dagar var räknade. Han ersattes efter en tid av Gustav Husak och diktaturen varade i ytterligare 21 år innan den så kallade sammetsrevolutionen förvandlade Tjeckoslovakien till en demokrati. Några år senare skildes Tjeckien och Slovakien åt.

(Utdrag från DN:s artikeln "USA-bas orosmoln i dagens Prag" 21 augusti 2008)

20 augusti Tjeckiska centret Stockholm, kl. 19.00 hod  „Ockupationsvaka“

 

Redan tidigt på kvällen samlades i Tjeckiska centret en stor skara av tjecker, slovaker och svenskar för att minnas den ödesdigra augustimånaden 1968 och de grymma stunderna i vårt nations inte så avlägsna historia. På det späckade kvällsprogrammet stod framför allt utställning av föremål och dokument som på något sätt hade anknytning till augustihändelserna och landsmännens flykt till exilen i Sverige, men även andra intressanta aktiviteter. Även de som älskar tjeckiskt öl och gulasch fick sitt lystmäte, man lyssnade på musik från 60-talet och tittade på korta tematiska dokumentärfilmer. De av besökarna som var klädda i 60-tals inspirerade kläder fick små presenter.


 Ann Smith (t.v.), Lucie Svobodova, Jan Kára. L. Svobodova (t.v.), Ann Smith, N. Hammamberg (t.h.)


Ann Smith, en av Sveriges mest framstående lyrikpoeter, har skrivit en dikt om augustihändelserna i Tjeckoslovakien som hon framförde vid kvällens början. Nad’a Hammarberg framförde dikten på slovakiska.

 

Makarna Olga och Jan Vaculik tittar på gamla tidningar från 1968. Peter Kmec, Tomáš Danko a Dušan Daučík. (f.v.)

 

Till händelserna 21 augusti 1968 gavs symboliskt ut två böcker som behandlar det aktuella temat. Författarinnan till en av böckerna läste upp sina dikter och redaktörerna för den andra boken, som innehåller öden berättade av elva emigranter från dåvarande Tjeckoslovakien, beskrev de lätt dramatiska omständigheterna som uppstod vid bokens tillblivelse.
 
 
Tomáš Kramár, Vladimír Oravský och de övriga i boken: „Utbrytarkungens knep eller hur jag lärde mig sluta ängslas och älska Sverige“

Iden till själva boken kom via Vladimir Oravsky redan för tio år sedan, då var det 30-årigt ”jubileum” av den Sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien. En hel del tjecker och slovaker skrev redan då sina berättelser men dåvarande förläggare prioriterade ner projektet och boken kom aldrig ut.
Hösten 2007 ringde Tomas återigen till Vladimir och frågade om han inte skulle tänka sig att återuppta projektet. Vladimir ringde till sin förläggare som blev mycket positiv till iden. Projektet började med att hitta personer som skulle kunna bidra till att skriva boken. Personer hittades helt enkelt genom att fråga alla bekanta, deras bekanta och återigen deras bekanta. Dom bästa elva bidragen valdes ut av Vladimir.


Boken är skriven av elva personer med en gemensam nämnare – att alla lämnade Tjeckoslovakien efter den ryska ockupationen 1968 för nu exakt 40 år sedan. Boken handlar om respektive persons fängslande öden och berättelse om hur man som barn Bokens redaktörer Vladimir Oravsky och Tomas Kramar. (fr.v.)eller tonåring upplevde den ryska invasionen, hur och på vilket sätt man flydde landet men tonvikten i berättelserna är på hur man lyckats anpassa sig till Sverige, svenskarna och deras kultur.
Boken innehåller berättelser om svensk matkultur, svensk natur, svenskarnas vanor och mycket annat ur idag helt acklimatiserade invandrare sedan 40 år tillbaka perspektiv.

 

De som berättar om sina erfarenheter är: översättaren Jaroslav Suk, forskaren Zdenek Cervenka, ögonläkaren Ervin Chalupa, dansaren Jana Chalupa, sjukgymnasten Emilia Hjemgård, programmeraren Jerry Pijak, läkaren Jiri Holasek, forskaren Miroslav Hoc, kärnkemiforskaren och f.d. koncernchefen Jaroslav Havlicek, tandläkaren Martin Hresan och naturligtvis, de bägge redaktörerna Vladimir Oravsky och Tomas Kramar.


Boken blev uppmärksammad i en del media och även i TV4s morgonsoffa 21 augusti, 2008, exakt på 40 års ”jubileum” av invasionen.

Boken kan antingen beställas via förläggaren (http://www.hstrom.nu/f/ ) via
http://www.internetbokhandeln.se/utbrytarkungens-knep-eller-hur-jag-larde-mig-sluta-angslas-och-alska-sverig-vladimir-oravsky-tomas-kramar-9173270601/bok/9789173270601/
eller från http://www.adlibris.se


Jana Witthed, poet och författare
är uppvuxen i Prag och flydde till Sverige undan diktaturen och ockupationen i hennes hemland. Numera är hon tvåspråkig och skriver alla slags texter både på svenska och tjeckiska. Hennes dikter är översatta till svenska, norska, engelska och persiska. Jana har publicerat både artiklar, dikter och prosa i bl. a. Fenix, Göteborgs-Posten, Allt om Böcker, Ord & Bild, Öppen Scen, Artes och Horisont. Samtidigt har hon medverkat i flertal tjeckiska (exiltjeckiska) tidningar och tidskrifter.

Efter sammetsrevolutionen 1989 har utgivningen på den tjeckiska bokmarknaden formligen exploderat, och ibland sägs det att det finns fler som skriver än som läser. Men, en av de böcker som verkar har nått fram till läsarna är Jana Wittheds Kristallandets skeppsbrutna (Trosečníci křišťálové zemĕ). Boken kom ut på tjeckiska i Prag 1997 och fick bra kritik, bl. a. utsågs den av Tjeckiska radion till en av de bästa som hade publicerats under de senaste fem åren. Boken togs också väl emot av läsarna, vilket återspeglas i uppskattande- ord och i att den blev fort slutsåld. På svenska har boken symboliskt kommit ut precis den 21 augusti 2008.

 

 

Flyktingar

 

Inom räckhåll

ett blodigt landJana Witthed s bok har tolkats till svenska av Mats Larsson.

sönderstyckat

av ammunition

 

Och människan aska

eller rädsla

 

 

Där ingen beträder –

maktens taggiga territorium

 

De pinades medvetande

ger inte ett ljud ifrån sig

men luften –

bränd av plåga

 

 

I det lätt blåaktiga skenet

från allegoriernas

frusna stad

åker pansaret

Ett dystert öga på sin vakt

En mun förvriden av magisk makt

En röd fana

i benig hand

Och i hjärtat

ändlös rädsla

 

Skräckslagen tid faller genom rymdenTjeckiens ambassador Jan Kára med Jana Witthed.

från framtidens molnhöga berg

på den blodbegjutna jorden

där man just täcker tribunen

med ett glödande kläde

och byter ut

härskarens porträtt

 

 

I ryggsäcken

där bak

sover

lilla Helena

 

Och hand i hand

går de två

över

den av tårar suddiga

i skogarna dolda

gränsen till sitt fosterland

 


En av de som var tillfragad om sina minnen fran augustihändelserna var
Pavel Pelikán, professor i nationalekonomi som efter många år av forskning och undersvisning vid universiteten i Toronto, Stockholm och Paris, samarbetar nu med Handelshögskolan i Prag

 
Ett litet personligt minne av Pragvåren 1968 med en negativ slutsats om dess möjligheter Gamla reportage från Prags invasion av Warszawapaktens arméer 21 augusti 1968 väcker hos mig alltid minnen med starka känslor, även om känslorna kanske är något annorlunda än hos dem som deltog i dessa händelser direkt. Hösten 1967 reste jag nämligen som "postdoctoral fellow" till en tvåarig vistelse i USA och därför upplevde jag Pragvåren endast på avstånd, men med desto större otålighet och intresse.  Som civilingenjör i elektronik och datateknik, vilken hade omskolat sig till fil. dr. i nationalekonomi, hade jag sedan flera år tillbaka med stor entusiasm deltagit i sökandet av ekonomiska reformer som skulle leda till en fungerande och ”mänskligare” socialism. DMakarna Gudrun och Pavel Pelikan. (Gudrun har fått en present från Tjeckiska centret för sin klädsel á la 60-talet.) ärför följde jag med stor spänning hur detta sökande, vilket på våren 1968 såg så lovande ut, skulle fortsätta. Invasionen, som så våldsamt avbröt detta sökande, ställde mig inför ett svårt beslut om jag skulle återvända eller emigrera.

 

Dock får jag inte överdriva denna svårighet, eftersom jag hade ett helt år på mig att fatta beslutet, och emigration för mig inte betydde att packa och åka iväg utan tvärtom, att inte packa och stanna.  För att vara exakt, hösten 1969 packade jag lite, men bara till en kort resa från Pittsburgh till Toronto, där universitetet erbjöd mig en professur.  Då gav jag inte ännu upp sökandet av en "socialism med mänskligt ansikte," även om de resultat som jag höll på att komma fram till, talade mer och mer emot att vilken socialism som helst, som ett system utan privat kapitalägande och finansmarknader, överhuvudtaget skulle kunna fungera. Det kritiska hinder som jag började se var, och är fortfarande, att moderna nationalekonomier, för att undvika underutveckling och förfall, snabbt och effektivt måste kunna utnyttja ett oavbrutet flöde av nya idéer om vilka ingen i förväg vet – särskilt inte statliga planerare eller kollektiv av arbetare – varifrån de kan komma och vilka av dem som är bra och vilka dåliga.

 

Mitt sista hopp var Sverige, dit jag blev bjuden 1975 av Stockholms universitet under två år.  Men inte heller där hittade jag en fungerande socialism.  Istället träffade jag min blivande fru och har sedan dess för det mesta blivit kvar, med utmärkta möjligheter att forska på Industriens Utredningsinstitut.  Då kunde jag också på nära håll se hur alla försök att socialisera näringslivet misslyckades, och hur de efterföljande och mest nödvändiga liberala reformerna har gjort svensk ekonomi till en av de mest kapitalistiska i hela Europa.

 

När jag nu tänker tillbaka på år 1968, om vilket de tjeckiska och slovakiska ambassaderna i ett vänligt samarbete har arrangerat många intressanta program, kommer jag återigen ihåg både min dåvarande naivitet och min senare motvilligt funna slutsats att Pragvåren i alla fall skulle ha slutat illa, även utan dess våldsamma avbrott.  Därför ser jag nu att den mest bestående skada som invasionen orsakade är att den har tillåtit många mindre kritiskt tänkande människor att behålla sina illusioner om "socialismen med mänsligt ansikte" ända tills idag.

 

 

Lucie Svobodova, direktor för Tjeckiska centret
Hon kom till Sverige 1969 och har tidigare arbetat som direktör för Tjeckiska centret i Paris och biträdande protokollchef och assistent åt Vaclav Havel i Presidentkansliet i Prag

 

År 1968. Och så åkte man på semester. Jag kände på mig att det antagligen inte skulle bli så, men det som skulle hända stod i stjärnorna. Verkligen i stjärnorna. Vid min sida stod mina föräldrar och min bror; i detta ögonblicket och många år framåt var de min värld, min bas. Ett djupt minne som fastnade i mitt undermedvetna var att jag hade med mig en teddybjörn i en blå barnresväska. Jag kunde inte ta med mig flera, de skulle inte klara den långa, okända resan. Den oranga teddybjörnen, som jag valde med tungt hjärta, vandrade med mig och stannade hos mig till idag. Den största och sorgligaste förlusten var dock min älskade mor- och farfar som förlorade sitt barnbarn medan de ännu levde. Som om de i denna stund dog för det lilla barnet. Jag träffade dem aldrig igen, bara hörde deras röster i telefon och läste deras brev. En stor tomhet, en stor sorg följde barnet innan det somnade. Och sa det nya språket, retandet, svordomar, framåtanda och i det undermedvetna: ”Jag ska visa er. Jag är inte härifrån, men jag ska lära mig. Jag ska vara som ni. Men aldrig helt”.

Det är invandrarnas öde. De bär med sig ett paket med känslor som med tiden slipas bort tills de nästan försvinner.

 

År 1989. Cirkeln har slutits. Den efterlängtade och till slut uppfyllda drömmen: jag återvände dit där jag föddes och där man talade mitt modersmål. Den flera gånger fängslade farbrodern och medlemmen i orkestern Plastic People of The Universe var garantin till att jag kunde arbeta i presidentens kansli, sida vid sida med Václav Havel. Här stannade jag i fem år, här lärde jag mig ett hantverk och reste över halva jordklotet.

 

Är flyttningar mitt öde? Resande i frihet är underbart, men utan möjlighet till återvändo är det tragiskt. Vi lever i välfärd. Låt oss uppskatta varje morgon med våra kära och våra vänner nära oss och trotsa alla prövningar som ödet har i beredskap för oss.


21 augusti Olof Palmes Center
Seminarium „Ögonvittnen berättar” kl. 13.00

Olof Palmes Internationella Center Olof Palmeoch ABF Stockholm ordnade den 21 augusti 2008 ett seminarium som på ett värdigt sätt påminde om och rekapitulerade början, förlopp och följder av ockupationen som utspelade sig för exakt 40 sedan av Warszawapaktens arméer med Sovjet i spetsen efter den allmänt kända Pragvåren. På seminariet deltog bl a Ingvar Carlsson, f d svensk statsminister, Göran Skansberg som var Sveriges radios utsände reporter till Tjeckoslovakien 1968 och Tjeckiens och Slovakiens Sverigeambassadörer. Seminariet bestod av två delar: Ögonvittnen berättar och Politiska konsekvenser och följder efter Praginvasionen.  


Inledningsvis framträdde Tjeckiens och Slovakiens Sverigeambassadörer och Olof Palmes
Centers representant.

 
I paneldiskussion „Ögonvittnen berättar“ uppträdde:
Olof Kleberg, tidigare chefredaktör, slavologstipendiat i Bratislava 1968
Jana Hejzlar, flykting från Prag, nationalekonom, utträdare/projektledare Högskoleverket
Bengt Lindroth, Sveriges radios reporter i Tjeckoslovakien 1968
Samtalsledare: Disa Håstad, mångårig journalist i Dagens Nyheter rörande Öst- och Centraleuropa

I andra delen av seminariet, „Politiska konsekvenser och slutsatser av Praginvasionen 1968“ berättade:
Ingvar Carlsson, tidigare statsminister och partiledare
Bo Hammar, tidigare partisekreterare i vpk
Kajsa Borgnäs, ordförande, S-studenter
Samtalsledare: Björn von Sydow, riksdagsman, tidigare talman, statsvetare 

Några av gäster som uppträde i paneldiskussionen.

 De inbjudna gästerna berättade för den talrika publiken utifrån sin personliga erfarenhet om sina upplevelser och åsikter, de analyserade de historiska händelserna sedda med dåtidens och dagens ögon och svarade på publikens frågor. Publiken bestod av både mellangenerationens svenskar, tjeckiska och svenska emigranter bosatta i Sverige samt de båda ambassadernas och Tjeckiska centrets representanter. Det var glädjande att även många unga studenter kom till seminariet. Det fyra timmar långa seminariet "Ögonvittnen berättar" var på svenska, det spelades in av TV4 och sändes i samma kanal två dagar senare.

Positiva nyheter (Pozitivní noviny) representerades på seminariet av Jitka Vykopalová.
Hon talade med några av seminariets deltagare och bad dem att svara på frågor eller berätta sina personliga minnen från tiden för 40 år sedan.

 

Olof Kleberg, publicist och tidigare chefredaktör på Västerbottens-Kuriren

 

Slumpen styr ofta in människor på oväntade vägar – och där finner de  något livsavgörande. Så har det varit med mig.

När jag plötsligt den 21 augusti 1968 på morgonen i Bratislava befann mig mitt bland Warszawapaktens invasionstrupper, då var det en slump. En slump som kom att prägla mitt liv. Men slumpen hade redan tidigare styrt mig till Tjeckoslovakien. Jag kom till Prag första gången 1959, då Stalin alltjämt stod på Letnás höjd. Prag var hänförande vacker, det blev en fördel som övertrumfade svårigheterna att lära sig tjeckiskans sju kasus…

Och så blev jag fast. Förstod mer och mer av Tjeckoslovakiens dramatiska historia och fascinerande kultur. I början av 1960-talet upptäckte jag den intressanta kulturella förnyelsen inom film, teater, revyer, böcker, tidskrifter… Dessutom hade samhällsvetenskaperna börjat lösgöra sig från en stagnerad marxism-leninism.

Jag planerade att skriva en doktorsavhandling om hur ett auktoritärt samhälle kan förvandlas inifrån. Det blev ju hyperaktuellt under 1968! Just därför var jag på språkkurs i Bratislava i augusti 1968 – jag ville lära mig slovakiska för att bättre förstå vad som försiggick i båda delarna av landet.

 
På språkkursen hade jag knappt hunnit lära mig säga ”nech sa pácí” och ”nerozprávám slovensky” förrän Warszawapaktens stridsvagnar och pansarvagnar vällde in på bron över Donau natten till den 21 augusti. 

Chocken var enorm. Denna varma sommar hade alla förstått att Sovjet var missnöjt med reformprogrammet men få hade väntat sig ett anfall. Mot pansar och skjutvapen fanns bara en utväg: att protestera, att demonstrera sin nationella känsla och sitt stöd för de egna ledarna, att prata med soldaterna och få dem att förstå att de inte alls kom till ”broderlig hjälp” utan var ockupanter.

På torget Safarikovo námestie, utanför våra undervisningslokaler Olof Kleberg, publicist, pekar på f d Tjeckoslovakiens president Ludvik Svoboda.på filosofiska fakulteten, gjorde stridsvagnarna utfall mot stenkastande ungdomar, som ilskna noshörningar. Ett par studenter sköts till döds.

 

Så pågick civilmotståndet under en vecka. Hela tiden med nya metoder och infall, ofta sådana som radion spred. Nästan alla gick runt med transistorapparater och lyssnade på de fria radiosändningarna, som de sovjetiska ockupanterna aldrig lyckades stänga.

Till slut blev jag tvungen att lämna Bratislava med en billift till Wien. Det var ett känslosamt avsked, de som stannade visste ju inte vilket öde som väntade dem. 

Jag beslöt att jag ville återvända. Den chansen fick jag tidigt på hösten 1969 då jag började min anställning som den första infödda lektorn i svenska vid Komenský-universitetet. Jag fick ett tiotal mycket intresserade elever – en av dem blev senare till min glada överraskning den första ambassadören i Stockholm för ett helt demokratiskt Slovakien: Teodora Chmelová. Dessförinnan hade hon arbetat på bokförlag och översatt en rad av de största moderna svenska författarna.

En annan person som jag var ”lärare” för, men bara ett par timmar, blev sedan statsminister och utrikesminister – i Sverige. Nämligen Carl Bildt.

Sommaren 1968 hade han tillsammans med en annan ung student, Staffan Hildebrand, fått ett uppdrag att åka till Tjeckoslovakien och skildra stämningarna bland människor. Vi sågs på ett café i Stockholm, minns jag, och jag kunde ge dem en snabbkurs om vad som var på gång, tips om bra kontakter och trivsamma ölställen. Den resan blev en stor upplevelse och en viktig lärdom för Carl Bildt, det har han visat upprepade gånger.

De allt större förhoppningarna under 1960-talet, den brutala invasionen och det människofientliga förtrycket under ”normaliseringens” 21 år (som jag själv upplevde början av), allt det där påverkade mig förstås djupt.

Jag insåg att det skulle ta för långt tid att skriva en avhandling och började alltmer skriva artiklar i tidningar och prata i radio (ja, det hade jag gjort redan före 68 också). Sedan blev jag journalist på heltid i 25 år – men jag glömde aldrig Tjeckoslovakien.

Jag höll kvar privata kontakter, jag följde oppositionen där och utomlands. Och i november 1989 kunde jag som reporter för den tidning som jag var chefredaktör för, Västerbottens-Kuriren, uppleva hur den gamla kommunistregimen föll ihop. Jag var en av de många hundratusen som stod på Václavské namestí och hörde Vaclav Havel och Alexander Dubcek tala och Marta Kubisova sjunga. Det kändes oerhört stort.

I dag verkar 1968 avlägset för många. Men en sak bör leva kvar i minnet, längre än de enstaka händelserna då. Minnet av att våldet kan betvinga ett folk för en tid – men att övergreppet till slut undergräver våldsverkarens styrka så att folket kan frigöra sig.


Jana Hejzlarová, nationalekonom, Högskoleverket

Hon har kommit till Sverige som årtonårig i november 1969.  

Här tog hon examen på ett gymnasium och studerade vidare vid Stockholms universität nationalekonomi, där hon efteråt hade tju-gotvå år arbetat. Sista tio år jobbar hon som utredare/projektledare på utvärderingsavdelningen på Högskoleverket.

Den 6 augusti återvände jag från en tre veckors lång språkresa i Moskva med ett gäng ungdomar från hela Tjeckoslovakien. Allt eftersom vissa klev av lovade vi varandra att åka till Ryssland nästa år igen, kanske till Krim eller Grusien och Azerbadjan eller bara tågluffa på transibiriska järnvägen. Vi hade träffat ett antal ryska studenter ”na koleji” men även några ”vanliga människor” i tunnelbanan som kom fram och utryckte sina sympatier för utvecklingen i Tjeckoslovakien. En av dessa var en rörmokare som på frågan om alla tänker så sa att inte alla ”toljko gramotnytje”. (Ett intressant utryck på ryska: icke analfabeter, icke tänkande eller obildbara/inskränkta). Jag blev särskilt kompis med tre ryska studenter, två tjejer och en kille. Jag fick ett vykort från en av tjejerna efter invasionen där det stod. ”Jag skäms”. Det var aldrig aktuellt att svara, hon kunde få problem med det.

Efter den 6:e augusti hade jag fortfarande flera veckors sommarlov innan jag skulle börja i andra ring och fylla 17 år. Den tiden skulle jag som vanligt spendera i Orlicke hory.

Natten till den 21:a vaknade jag uppe på vinden hos mina farföräldrar av konstigt buller/muller. Tände ficklampa och klockan var drygt halv två. Då tänkte jag att farfar har blivit tokig. I rummet under mig hade han sitt arbetsrum med tre elektriska vävstolar (tkalcovna) som han alltid satte igång prick klocka 05.30. Men det blev tyst och jag satte av någon anledning på transistorradion. En allvarlig mansröst uppmanade oss medborgare att hålla oss lugna och inte göra motstånd. Därefter började de spela nationalsången. Jag stängde raskt av och tänkte vilken knäpp idé att sända något krigsdrama så där dags och borrade in mig i dunbolstret. Ungefär en halv timme efter vaknade jag av nytt buller/muller. Då gick jag fram till fönstret och såg på den lilla bygatan rulla två pansarvagnar och några andra militärfordon märkta med polska flagor. Då trodde jag själv har blivit tokig. Visst var det politiska läget efter samtalen i Cierna något spänt men en invasion ingick inte i vår (och tydligen inte heller i landets lednings) referensram. Så småningom kom jag ner i köket där farmor grät och farfar satt tyst som vanligt. Han satte senare igång vävstolarna klockan 05.30 förstås.

Tidigt på förmiddagen träffades ett åldersblandat gäng utrustad med lakan, snören och färgburkar vid skolan. Vi satte upp banderoller med texter på ryska att ockupanterna/zachvatjiki skulle dra hem. Fast jag tror inte att några flera stridsvagnar har passerat byn den dag eller senare. Därefter åkte vi yngre i tre fullpackade bilar till Hradec Kralove och hjälpte till att bygga barrikader av bråte och bildäck vid broar. Vi skrev på husväggarna:
Lenin vakna, Breznjev har blivit galen!, Ivan åk hem, Natascha ligger med Kolja/alternativt med en kines, Leonid dina dagar är räknade! Men även Fru Indra/Kolder/Bilak m fl er man är en oxe!, Hitler: Jag gratulera er herr Breznjev! Alla spetsfundigheter blomstrade och hur dessa spreds landet runt är helt obegripligt.

Det jag minns starkast var att vi unga förstod att något tragiskt har hänt som skulle påverka situationen i landet och alla våra liv på ett sätt som borde innebära att vi alla satt och grät tyst så som min farmor. Samtidigt kände vi en märklig eufori över att just vi fick tillfälle att i handling kämpa för en god sak. I den ungdomliga naivitetens tecken samlade vi underskrifter för att Tjeckoslovakien skulle få bli ett neutralt land. Jag minns inte längre vem vi tänkte skicka dessa listor till men det har samlats in en ansenlig mängd av namn från hela landet och från, medborgare i alla åldrar. Inte bara ungdomar var naiva i dessa tider.


 Disa Håstad, journalist, medarbetare på DN och tidigare korrespondent i Moskva

 

1) Praginvasionen och dess betydelse för omvärlden, dvs vad har den orsakat och hur har den påverkat världens utveckling?

Invasionen av Warszawapaktsländerna var att hårt slag för alla som trodde  på "socialism med ett mänskligt ansikte". Men de upprepade refoirmförsöken i östblocket - berlinupproret 1953, Ungernrevolten, liberaliseringarna efter Chrusjtjovs töväder, Pragvåren och till slut Gorbatjov visade att det var omöjligt att i längden  föra en hård politik och att isolera länder (även om försök gjordes, både i Rumänien, Tjeckoslovakien och DDR). Invasionen i Tjeckoslovakien - den berörde ju faktiskt hela landet - gav också upphov till protester: viktigast här är ju den på Röda torget av bl a Pavel Litvinov, Larisa Bogoraz och Natalja Gorbanevskaja med ett barn i vagnen, som blev en ikon inom dissidentrörelsen med sin slogan från 1861:s  Disa Håstad i en livlig diskussion med andra journalister.uppror "För er och vår frihet".

 2) Du är kritisk mot hanteringen av dagens politiska och framför allt militära lösningar – att det inte är helt ofarligt med USA:s taktik samt en snabb expansion av NATO österut. Ryssland reagerar med militär styrka igen...


Du har missupfattat mig. USA leker nu med elden när man kortsiktigt stöder s k befrielserörelser (i Afghanistan under Sovjets krig dem som skulle bli talibaner) eller ger sina skyddslingar löften och garantier de kan missuppfatta vilket skedde i Georgien. Naturligtvis kan Rysslands inmarsch i Georgien inte försvaras. Sedan kan man ställa sig frågande till hela konceptet att utvidga Nato, eftersom den bipolära världen som försvann med Sovjets sammanbrott och som förutsatte maktbalans (inbillad eller verklig) ju inte längre existerar. Mot detta ställdes då de små östeuropeiska ländernas behov av skydd. Sovjet (senare Ryssland) hade dock fått ett första löfte att iutvidgningen bara skulle gälla Östtyskland. Warszawapakten hade ju faktiskt upplösts och i Sovjet fanns en föreställning att detta också innebar Natos fall. Så fel man hade!

Ingvar Carlsson, f d statsminister och partiledare

 Ingvar Carlsson, f d statsminister och partiledare

1) Praginvasionen och dess betydelse, dvs vad har den orsakat och hur har den påverkat politisk utveckling i Sverige och övriga världen?

 

Praginvasionen var början till slutet för kommunismen i Östeuropa. Med militär makt kunde människornas längtan efter frihet tillfälligt slås ned. Men den kommunistiska ideologin avslöjade samtidigt sin brutalitet och svaghet. När Berlinmuren föll 1989 fanns en naturlig koppling till 1968. I Sverige bidrog Praginvastionen till socialdemokratins stora valseger i september 1968. (Socialdemokraterna fick 50% av rösterna, kommunisterna bara 3%.)

 

2) Vilken roll spelade Olof Palme för Tjeckoslovakien och för övriga världen efter Praginvasionen?

 

Olof Palme gick till mycket hårt angrepp på de kommunistiska ledarna i Tjeckoslovakien. Det bidrog förmodligen till att ytterligare underminera regimens auktoritet.

 

Björn von Sydow, rikdsdagsman, f d talman, statsvetare 


1) Kunde invasionen i Tjeckoslovakien ha förhindrats? Borde tjeckerna och slovakerna ha försvarat sig mot ryssarna?
 

Jag anser att invasionen kanske kunde ha förhindrats om Tjeckoslovakien, statsledning och befolkning, hade stannat för en mycket mera restriktiv politisk linje i förhållande till Sovjetkommunismens principer. Kanske hade Tjeckoslovakien då i långsammare takt kunnat nalkas demokrati av västeuropeiskt snitt? Men å andra sidan hade kanske ledarna i Moskva och deras medlöpare i Tjeckoslovakien då  ändå successivt rullat tillbaka nästan allting i revolutionen? Det är omöjligt att veta vad som kunde ha skett om Tjeckoslovakien tagit en mera anpasslig linje. Hur som helst - jag anser inte att tjecker och slovaker skulle ha försvarat sig militärt mot ryssarna. Västmakterna hade inte ingripit till stöd eftersom kärnvapenrisken fanns, och  det tjeckoslovakiska konventionella försvaret hade förlorats, kanske med massor av offer. Nu förs diskussionen kring att icke-våldet i Tjeckoslovakien blev en viktig och positiv nyckel för upplösningen av Sovjetväldet, i Polen, i DDR, t o m i själva Sovjet. Det är kanske så att icke-våldet 1968 bröt vägen mot den i stort fredliga avvecklingen av Sovjet och dess form av kommunism och ockupationerna efter de militära gränslinjerna 1945.


2) Augustiockupationen av Warszawapaktens arméer på sovjetiskt initiativ 1968 jämförs ibland med ockupationen av Georgien i augusti i år. Ser du några likheter i dessa två händelser? Har de något gemensamt?

På ett plan ja – den sovjetiska och ryska politiska värdeskalan inbegriper militära interventioner i grannländer, så länge Ryssland inte är en demokrati. En annan likhet kan ligga i att man i statsledningen i Moskva ansåg att mycket stora strategiska intressen av territoriellt slag stod på spel. Men i fallet kring Georgien var det fråga om en ömsesidig våldsspiral som utvecklade sig till fullt konventionellt krig under några dygn. Det var ju däremot inte så att Tjeckoslovakien 1968  riktade ett  militärt angrepp mot Sovjetunionen!
Björn von Sydow, statsvetare, f d talman svarade gärna på frågor från seminariebesökare. (t.h.)

3) Den i Sverige kritiserade FRA-lagen (om bl a signalspaning på kabelburen trafik som passerar Sveriges gränser, vilket bl a innefattar telefon- och en del av internettrafiken) samt den länge pågående diskussionen om besparingar i och omorganisation av svenska försvaret har plötsligt efter den militära ockupationen av Georgien tystnat. Allmänheten har sannolikt blivit medveten om att faran kan ”stå bakom dörren” eftersom Ryssland kanske känner sig provocerat och hotat när det mer och mer blir omringat av NATO. Vad tycker du är orsaken till denna tystnad?

Nja, jag tror inte kritiken mot den s k FRA lagen har tystnat. Situationen blev så småningom så obegriplig och oförsvarlig för regeringens förslag, att det var ok att man i pressen började skriva att det handlade om spioneri. Då började folk förstå. De flesta accepterar den formen av underrättelseverksamhet när det gäller militära hot. Kriget i Georgien visar ju att sådant behöver vi i Sverige (liksom vi förstår att andra länder också gör det). Nu hoppas jag att den svenska lagstiftningen reds ut, i anslutning till de vägledande domar som den Europeiska domstolen i Strasbourg har fällt i liknande mål.

 

Läs mer:

Praginvasionen 1968 och dess följdverkningar  40 år efter Praginvasionen

http://www.palmecenter.se/RegionerOchLander/Europa/EU-lander/Artiklar/080829praginvasionen.aspx

 

 

21 augusti 2008, Armémuseum, Stockholm kl. 17.00

Vernisagge av två fotoutställningar:
Ladislav Bielik – Srpen 1968 – Bratislava a 68/89

 

Utställningen redogör för händelserna som ägde rum i Prag och Bratislava under ockupatgionsdagarna i slutet av augusti 1968 samt omvälvningarna som följde i Tjeckoslovakien i november 1989. Utstälningen pågår t.o.m. den 28 september 2008.

 

Välkomsttal hade:
Eva-Sofi Ernstell, museichef, Armémuseum

Jan Kára, Tjeckiska republikens ambasador i Sverige

Peter Kmec, Slovakiska republikens ambasador i Sverige

Carl Bildt, Sveriges utrikesminister som efter sitt tal med mycket personliga inslag om Praginvasionen invigde utställningen.


Carl Bildt,
Sveriges utrikesminister

 

Början till slutet för Sovjet

I dag är det på dagen 40 år sedan det forna Sovjetunionen trampade in i Tjeckoslovakien och med militärmakt kväste det som kallades Pragvåren. Historien visar att reformrörelsen inte dog utan markerade början på något nytt och bidrog så småningom till att välta kommunismen över ända i Europa.

 

På Ruzyne-flygplatsen landade några sovjetiska transportplan som taxade iväg till de bortre delarna av flygfältet. Vi var nybakade studenter. Jag och Staffan Hildebrand, som hade varit utsända av radions familjeredaktion (!), var på väg hem till Stockholm efter några skälvande dagar i ett Prag som kokade av rykten. Jag noterade planen men utan att dra några egentliga slutsatser av att de hade landat där just då.
Senare, när händelseförloppet under dessa dagar började skildras, skulle jag få reda på att i planen satt de ryska specialförband som senare på natten skulle säkra flygplatsen för de sovjetiska invasiontrupperna.
Vi hade lämnat Stockholm några dagar tidigare och mellanlandat i Östberlin. Därifrån transporterades vi i en tvåmotorig Illjusjin-kärra som mödosamt tog oss till Prag och Pragvårens allra sista timmar. Ännu närde de tjeckoslovakiska ledarna förhoppningen att kunna realisera socialismen med "mänskligt ansikte". Fortfarande hoppades det tjeckoslovakiska folket att de nyvunna om än begränsade friheterna hade kommit för att stanna. Att den fredliga omvandlingen som hade startat några månader tidigare inte skulle leda till ett nytt Prag -48, Berlin -53 eller Budapest -56.

Sveriges utrikesminister Carl Bild vid välkomstalet på Armémuseum.


Försonande drag
Tre gånger hade sovjetmakten med öppen brutalitet och i skydd av överenskommelsen i Jalta, förkvävt alla frihetsdrömmar i Öst- och Centraleuropa. Inte kunde samma sak upprepas en fjärde gång, trodde man. Inte 1968, i avspänningens tid då vänstern var på marsch i Västeuropa, då kommunismen bland så många i väst möttes av en naiv välvilja och Stalinismens illdåd tycktes bortglömda. Man hoppades på en ny generation sovjetledare som skulle vara mer omsorgsfulla om landets och kommunismens renommé än att de med våld skulle gå in för att kväsa en ny frihetsrörelse.
Inte bara utvecklingen i Tjeckoslovakien utan också Jugoslaviens och Rumäniens alltmer självständiga hållning i östblocket signalerade att det kalla kriget kunde vara på väg att övergå i någon typ av en mera varaktig försoning. Ja, åtskilliga ansåg redan för 40 år sedan att det kalla kriget till och med redan hade upphört.
Frigörelse och liberalisering
Och visst hade de gamla stalinistiska ledarna fått allt svårare att behålla greppet efter Stalins frånfälle 1953. Chrusjtjovs kritik av sin företrädare hade fått många att tro att den nya tidens ledare i Kreml hade ett mera öppet och fredligt sinnelag. I Östtyskland härskade visserligen alltjämt den hårdföre Walter Ulbricht, men han hade passerat de 70 och hade inte många år kvar att leva. Gomulka, som utsetts av Stalin att leda det polska kommunistpartiet, hade mindre än två år kvar vid makten. Och i Tjeckoslovakien hade Alexander Dubcek och Ota Sik lett en framgångsrik revolt mot den gamle stalinisten Novotny. Upproret i det tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté var inledningen till den korta period av frigörelse och liberaliseringar som skulle kallas för Pragvåren.
1968 var de oppositionellas år. I maj hade studenterna revolterat i Paris. På de amerikanska universiteten exploderade kritiken mot kriget i Vietnam och den radikala revolten kom att dominera hela den amerikanska primärvalskampanjen. Och utanför det demokratiska konventet uppstod regelrätta kravaller när polisen sattes in för att skingra antikrigsdemonstranterna. Också i Sverige var det valår och alla tippade en seger för den borgerliga oppositionen.
Insats för broderfolket
Vägen tycktes vidöppen för förändring på bägge sidor om järnridån. Ända tills de mörka timmarna under natten till den 21 augusti. Då allt förändrades.
Bara några få timmar efter att vi hade lyft från Prags flygplats gick Warszawapaktens arméer från alla håll över den tjeckoslovakiska gränsen och ytterligare några timmar senare rullade stridsvagnarna på Prags gator. Förhoppningen om att det fanns en socialism med mänskliga anletsdrag förbyttes i förvissningen om vad som var kommunismens rätta ansikte.
Själv vaknade jag i Stockholm den 21 augusti till nyhetssändningarna som kungjorde invasionen. I bakgrunden hördes nyhetsbyrån TASS cyniska kommuniké. "Broderfolket bad om vår hjälp", hette det. "... parti- och regeringsledare har bett Sovjetunionen och andra förbundna stater att lämna det Tjeckoslovakiska broderfolket skyndsam hjälp, däribland med väpnade styrkor".
Brutal propaganda
Invasionen var en insats för freden, förklarade man. Utvecklingen i Tjeckoslovakien - den nyligen införda yttrandefriheten och möjligheten att offentligt kritisera kommunistpartiet - var "ett allvarligt hot mot grundvalen för freden i Europa". Utifrån "principen om oskiljbar vänskap och samarbete" hade man därför kommit till broderfolkets hjälp och tryggat "den europeiska freden mot militarismens, aggressionens och revanschismens krafter". Så lät den sovjetiska propagandan, lögnaktig och brutal. I dag råder det inget tvivel om att invasionen i Tjeckoslovakien innebar ett katastrofalt vägval också för Sovjetimperiet. Ledarna i Kreml valde att permanenta förtrycket och att bekämpa alla försök till frigörelse från en totalitär samhällsordning. Därmed valde de också förstelning i stället för förändring och slog in på en väg som skulle leda till politisk isolering och ekonomisk ruin.
Både Brezjnev och Kosygin trodde alldeles säkert att Sovjetunionen stod på höjden av sin makt med alla sina kärnvapen, framgångarna i rymdkapplöpningen och med huvudmotståndaren upptagen i Vietnams djungler.
Men i själva verket var Sovjetunionen på väg ner i avgrunden, en färd som skulle pågå i ytterligare ett par decennier och knappast kunde sluta på mer än ett sätt så länge man inte förpassade kommunismen dit där den hörde hemma redan då - i historiens skräpkammare.
Drömmen levde kvar
Invasionen av Tjeckoslovakien var en upprepning av ett stalinistiskt beteendemönster som dödade all reformvilja i Sovjetunionen. Samtidigt bereddes marken för dissidentrörelsen bland ryska intellektuella och för nya reformrörelser i Öst- och Centraleuropa som Solidaritet och Charta 77, vilka skulle ge så viktiga bidrag till att välta kommunismen över ända i Europa.
När vi i dag ser bilderna av de modiga män och kvinnor som protesterade på Prags gator under dessa augustidagar för fyrtio år sedan och med fara för sina liv demonstrerade sin frihetslängtan vet vi att samma sak kan hända igen. Men vi vet också att i längden är det inte förtrycket som segrar. Det var inte slutet på historien när stridsvagnarna rullade mot Prag 1968. Det var i själva verket början på något nytt som skulle föra mycket längre än någon då vågade drömma om.
(Artikeln publicerades i Göteborgs Posten 21 augusti 2008)

 Läs mer: 40 år sedan ryskt våld kväste Prag (Göteborgs Posten)

Evenemangets viktigaste gäster: (fr.v.) Tjeckiens ambassador Jan Kára, Sveriges utrikesminster Carl Bildt och Slovakiens ambassador Peter Kmec Bengt Littke från Gripen International är f.d militärpilot och numera industrins chef för Gripen-programmet i Tjeckien.
Dali Štefánik kommer ihåg augustihändelser mycket väl. Kvinliga besökare skakar på huvudet över den ryska soldaters låga ålder.
J. Witthed i ett livligt samtal med Tjeckiska centrets chefen L. Svobodova.  Tjeckiens ambassador J. Kára i ett vänligt samtal med en tjeckisk pedagogikstudent.

 

Jan Kára, Tjeckiska republikens ambassadör i Sverige  


Tjeckiens ambassador Jan Kára med sin fru Dana på Armémuseet.År 1968, Pragvårens eufori, chock av den sovjetiska invasionen och den efterföljande "normaliseringen", år av ofrihet och överlevande bakom "järnridån", det är för mig djupt personliga och ständigt levande upplevelser. För 40 år sedan - i en atmosfär av förtvivlan
och hopplöshet - kunde jag inte ens drömma om att jag någon gång kommer att minnas denna tid i ett annat land i den europeiska unionen som representant för mitt land som redan länge är fritt och demokratiskt. Fortfararande är det för mig ett litet under. Dessutom är jag mycket glad att jag kunde påminna om 21 augusti 1968 just i 
Sverige som detta år var mycket betydelsefull för och som med sympatier och fasa följde utveckling av händelserna i Tjeckoslovakien och som visade en stor solidaritet med många tjecker och slovaker som bestämde sig att lämna sitt förnedrade land.

Keep the exhibition in your memories! 


22 och 23 augusti
– Jazzklubben Fashing
www.fashing.seSlovakisk jazz

 

Arrangörer: Slovakiska ambassaden www.stockholm.mfa.sk  

                 Tomas Danko Musikkonsult AB www.musikborsen.se  

                 Tommy Takács, restaurang Lilla Hasselbacken www.lillahasselbacken.se  

 

Tomas Danko, musiker, f d ägare till en framgångsrik affärskedja med musikinstrument i Sverige

 

Tanken på att arrangera jazzkonserter föddes när den Slovakiens ambassador P. Kmec (t.v.) och jazzkonserternas huvudarrangerare T. Danko.slovakiske ambassadören Peter Kmec frågade på vilket sätt vi skulle kunna minnas 40-årsdagen av händelserna i f d Tjeckoslovakien och samtidigt också tacka Sverige för hjälpen som de tjeckiska utvandrarna fick för 40 år sedan. Musikens utveckling under 60-talet var mycket progressiv i Tjeckoslovakien. Under dessa år bildades en mängd utmärkta musikgruper som tyvärr efter invasionen tvingades att upphöra, men bra jazzmusik fortsatte att spelas. Därför kom jag ihåg gamla ”bigbeatkillar” som bl a skildras i boken av Dodo Suhajda och Lubos Jurík ”Den slovakiska bigbeaten” som utmärkt beskriver tiden för 40 år sedan. (Med boken medföljer samling av dvd-skivor med hela materialet.) Jag ville även visa att den slovakiska jazzen är på hög nivå.

I programmet uppträdde mycket kända artister, t ex Zuzka Lonská, som är en från 60-talet känd slovakisk sångerska ackompanjerad av Brano Hronec, den nya jazzens orkester ledd av Matus Jakubcic och den slovakiska jazzens mest berömda stjärna Peter Lipa med sin grupp.

Slovakiska jazzlegender Peter Lipa och Zuzka Lonská. "Musikens bröder"  Vlado Hronec  (t.v.) och Braňo Hronec,båda har sin egen musikgrupp, en i Sverige, den andra i Slovakien.

Programmet avslutades med en blandning av rock- Anna-Katarina Schatzl, kulturansvarig på Slovakiska ambassaden, uppträde för vännernas skull.och popsånger med Juraj Vancíks grupp från Kosice som även ackompanjerade två gamla bigbeatlegender, Tomás Danko från gruppen The Devils och Dodo Suhajda från gruppen The Buttons. Sammanlagt uppträdde på konserten arton artister.
Andra kvällen, till alla närvarandes glädje, sjöng även Anna-Katarina Schatzl, chef för kulturavdelningen vid Slovakiska ambassaden. Hon har en fantastisk röst, ägnar sig åt sång på sin fritid och har spelat in flera framgångsrika cd-skivor.

 

Kvällen besöktes även av en del celebriteter, t ex den världsberömde ishockeyspelaren Josef Golonka från Bratislava som berättade om Josef Golonka, f d tjeckoslovakisk ishockey legend.när han under ishockey-VM 1968, som utspelades just i Stockholm, gjorde det avgörande målet, vilket efter invasionen blev en symbolisk gärning för hela nationen. Vidare deltog gäster från olika ambassader och från det svenska offentliga livet samt betydelsefulla landsmän. Första kvällen var en officiell högtid under den slovakiske ambassadörens beskydd och andra kvällen var ämnad för den breda allmänheten.


 

Bokens "Slovakisk bigbeat" upphovsmän Luboš Jurík och Dodo Suhajda. (f.v.) Två f d slovakiska bigbeat legender D. Šuhajda a T. Danko påminde om sina gamla och berömda låtar. (f.v.)

Stämningen på jazzkluben var fantastisk! Jazzkoncerternas huvud organisatör och sponsor T. Danko fångad av två  käraste kvinnor: Sångaren Z. Lonská (t.v.) och Tomas fru Šárka (t.h.).


För oss som lämnade Tjeckoslovakien på 60-talet var det mycket betydelsefullt att träffa varandra och tillsammans minnas händelserna som ändrade vara liv. Jag, en känd person i Kosice och medlem i den framgångsrika bigbeat-gruppen The Devils, slängdes ut ur republiken som rebell, ”rockslyngel” och icke önskvärd medborgare. Det är för mig mycket viktigt och speciellt att jag kunde organisera denna aktion, en ”revansch” att jag visserligen blev tvungen att lämna republiken men att jag trots allt lyckades skapa ett rätt så framgångsrikt liv.


Juraj Vančík, som på 60-talet spelade i olika bigbeatband, är en Kosice-legend. Han är också en av mest kända kardiologer i Slovakien och chef för sjukhuset US Steel i Kosice-Saca. Musik är hans livslånga hobby, han lever sig in i musiken till hundratio procent och kan konsten att få publiken i en fantastisk stämning, vilket ingen behövde övertygas om när vid konsertens slut var alla på dansgolvet på strålande humör.


       Juraj Vančík skapade med sin musikala och verbala prestation åt jazzklubens besökare en fantastisk atmosfär. Tommy Takacs, den andra av evenemangets huvud sponsorer dansade gärna i ett trevligt sällskap av B. Hartmann, en ny chef för Czech Tourism i Skandinavien.

Kvällens stämning på jazzklubben var fantastisk!


Som jag såg med egna ögon och hörde efter föreställningarna, var besökarna mycket nöjda och på omvägar har jag hört att sa fantastiska konserter och på sa hög nivå har hittills aldrig genomförts. Jag måste tacka min sponsorpartner Tommy Takács för hans hjälp och för ett underbart välkomnande som musikanterna fick på hans restaurang ”Lilla Hasselbacken”.

Sådana här aktioner är mycket krävande när det gäller organisation och finansiering och man kan inte genomföra dem ofta. Det är också mycket svårt att få tillträde till jazzklubben Fasching, som är en av Skandinaviens kändaste. Efter 36 års verksamhet i musikbranschen och tack vare goda kontakter hade jag det, som tur var, enklare…


Den första minnesveckan av augustihändelserna sammanfattade med sitt innehåll
Peter Kmec, Slovakiska republikens ambassador


I augusti i år har vi värdigt kommit ihåg 40-årsdagen av de tragiska händelserna 1968 i f d
Tjeckoslovakien. Under vecka 34 genomfördes en serie av minnesaktiviteter, t ex temakväll i Tjeckiska centret, utställning pa Armémuseet Slovakiens ambassador i Sverige Peter Kmec vid sitt tal på Armémuseet.av tjeckiska och slovakiska fotografernas bilder från den tiden och slovakisk musikkkonsert i jazzklubben Fasching.

Det gläder mig att jag öppnade utställningen pa Armémuseet tillsammans med min tjeckiske kollega Jan Kára. Vid vernissaget deltog också den svenske utrikesministern Carl Bildt som besökte Prag strax före invasionen och kunde då personligen uppleva den euforiska stämningen som uppstod under de demokratiserande förändringarna. I Tjeckiska centret döpte vi en ny bok av Tomás Kramár och Vladimír Oravský ” Utbrytarkungens knep eller hur jag lärde mig sluta ängslas och älska Sverige ”, en sammanställning av slovakiska och tjeckiska emingranters berättelser från ockupationstiden. Inte minst hade vi den äran att efter många år igen lyssna på Zuzka Lonskás vackra röst i jazzklubben Fasching.

Minnesveckans syfte var att hedra minnet av alla offer för den sovjetiska ockupationen och efterföljande normalisering i dåvarande Tjeckoslovakien (i direkt samband med Warszawapaktens arméers vistelse i Tjeckoslovakien dog fr o m 21 augusti 1968 till slutet av 1968 totalt 108 människor). Vi ville dock även påminna den svenska allmänheten om ett annat budskap från 1968 – att tjecker och slovaker älskar frihet och kan aldrig acceptera totalitet och tyranni.

Den korta demokratiseringsprocessen (januari–augusti 1968) lämnade i många människors medvetande en djup övertygelse om att endast genom att uppfylla de individuella mänskliga rättigheterna och genom frihet är det möjligt att bygga upp ett rättvist samhälle. I denna anda levde ”humanistens” Alexander Dubceks budskap i 21 år tills demokratin framgångsrikt förankrades i Centraleuropa år 1989.

Om vi vill undvika misstag från det förflutna och visa för vår unga generation den rätta vägen, måste vi regelbundet påminna oss om vara förfäders kamp mot alla former av totalitet och tyranni. Jag måste ständigt påminna mina barn om den inte så avlägsen tid när människor inte kunde visa sina åsikter öppet eller resa utomlands (för mina barn är det overkligt att någon skulle förbjuda dem att resa de femtio kilometrarna mellan Bratislava och Wien).

 


1 - 5 september 
Tjeckiska centret Stockholm, Tjeckoslovakisk film - tema 1968

 

Den förbjudna filmens huvudroleninnehavare Radoslav Brzobohaty och Jirina Bohdalova är båda Tjeckiens av de mest berömda skådespelare.De första septemberdagarna ägnades åt visning av tjeckiska och slovakiska filmer som då var förbjudna och korta dokumentärfilmer från den tiden. Filmerna lånades exklusivt ut av från Nationella filmarkivet och Föreningen Film och Sociologi i Prag. som t.ex. Skämtet, Det brinner min sköna, Kaos, Lärkor på snöre, Jan 69, Sjunde dagen, åttonde natten, Saša eller sergant Praksins väg till Prag, Vi ses i Denver. Filmerna var på tjeckiska med engelsk text.   

Representater för VAC – Vachler Art Company – kom till Stockholm för att spela in ett reportage om denna minifilmfestival. Reportaget kommer att visas i den närmaste sändningen av programmet Kinobox i CT-2.

 

På grund av stort intresse har andra filmer visats och kommer att visas på Armémuseum vars hörsal rymmer mycket folk. Det handlar om titlar Báječná léta pod psa (The Wonderful Yaers That Sucked) och Spřízněni volbou (Elective Affinities 13 och 20 september kommer andra L. Svobodova, chef för Tjeckiska centret och Pavol Simai, musik kompositör har förberedit för oss en högtidskoncert.utmärkta filmer att visas – den på olika filmfestivaler belönade dokumentärfilmen av Dušan Hanák Papierové hlavy (Paper Heads) fran 1995 och den oförglömliga, av censuren för mer än 20 år sedan förbjudna filmen Ucho (The Ear) från 1969 av Karel Kachyňa.

 

Minnesdagarna av Augusti 1968 avslutas definitivt 25 september i Konserthuset i Stockholm med en högtidskonsert där tjeckiska musiker Jan Páleníček (cello) och Jitka Čechova (piano) från den mångfalt belönade och prisade Smetana Trion deltar. Kvällen inleds med verk av Pavol Simai som kom till Sverige 1968. Musiken framförs av Lars-David Nilsson (piano), Iwa Sörenson (sopran), Hampus Linderholm (cello) och Jana Boutani (cello). 

Överrsättning från tjeckiska: Hanna Göransson

GENSVAR PÅ ARTIKELN

Det är en mycket ambitiös och fin artikel. För oss som inte var med ger den en god bild av såväl faktiskt skeende som de känslor som de inblandade hade.

Bengt Littke, FRAeS, 18.09.2008
Program Director - Czech Republic
Gripen International
SE-58188 Linköping
Sweden

 
Vazeny pan sefredaktor,

rad by som sa podakoval redakcii Pozitivni noviny za velmi kvalitne medialne spracovanie spomienkovych udalosti k 40. vyrociu udalosti  roku 968 v byvalom Ceskoslovensku. Bolo pre mna velkou ctou  pripomenut si spolu s mnohymi pamatnikmi toto kratke, ale velmi  dolezite historicke obdobie boja Cechov a Slovakov za slobodu. S  radostou som si precital clanok Vasej redaktorky Jitky Vykopalovej, ktory podrobne pokryva vsetky podujatia, ktore sme v danom augustovom tyzdni absolovali. Bol to intenzivny tyzden, v ktorom sa  udialo vela zaujimavych podujati, stretli sme vela zaujimavych  ludi, vynorili sa smutne aj vesele spomienky.
Este raz dakujem za spolupracu a tesim sa na dalsie stretnutia s krajanskou komunitou.
S pozdravem

Käre chefredaktören,

jag vill gärna tacka Positiva nyheters redaktion för ett  högkvalitativ bearbetning av aktiviteterna till 40-årsdagen a v händelserna i före detta Tjeckoslovakien 1968. Jag kände mig hedrad att tillsammans med många andra vittnen minnas denna korta men mycket viktiga historiska perioden av tjeckernas och slovakernas kamp för sin frihet. Med glädje har jag läst  artikeln skriven av er redaktör  Jitka Vykopalová som detaljerat täcker alla händelser som utspelade sig under denna augustiveckan. Det var en intensiv vecka med många intressanta evenemang, vi mötte många intressanta människor, det dök upp både sorgliga och roliga minnen.
Än en gång tackar jag för samarbetet och ser fram emot nästa möte med landsmännen.
Hälsningar

Peter Kmec, 16.09.2008 
Slovakiska republikens ambassador i Sverige
Hej Jitka!
Tack för att jag har fått läsa hela "din" tidning med positiva nyheter – ett originellt namn, när nu de flesta nyheter som presenteras är motsatsen. Det har varit fantastiskt spännande att få delta i så många av aktiviteterna i minnena från -68, då jag själv var student i Stockholm, långt bort i en fredlig utkant av Europa. Bästa hälsningar,

Gudrun Pelikan 15.09.2008
Gampelikan(a)hotmail.com
Nesmírně obsáhlý a jistě i náročný na zpracování článek či spíše reportáž o akcích k 40. výročí okupace.
Děkuji za podporu a článek.

En enormt omfattande samt säkert även för bearbetning krävande  artikel, eller snarare ett reportage, om evenemangen till 40-årsdagen av ockupationen. Tack för stödet och artikeln.

Lucie Svobodová, 14.09.2008
direktör för Tjeckiska Centret i Stockholm

Skvělá reflexe ze Švédska, děkuji za příjemný zážitek při čtení lidí stejně smýšlejících a domýšlejících důsledky Pražského jara...
Doporučuji sledovat další dokumentačně informační záznamy, které zpracovávám pro Pozitivní noviny, z nichž je patrné, jak to všechno dopadlo...

En strålande reflextion från Sverige, tack för en trevlig upplevelse vid läsning av texter skrivna av likasinnande människor som har samma funderingar om Pragvårens följder.
Jag rekommenderar att följa dokumentära anteckningar som jag skriver för Pozitivni noviny (Positiva nyheter) och som tydligt informerar om hur allting slutade...

Miroslav Sígl, 14.9.2008
journalist
miroslav.sigl(a)seznam.cz 

Foto © Jitka Vykopalová

Tento článek byl v Pozitivních novinách poprvé publikován 13. 09. 2008.