Jitka Vykopalová: „La gifle – pour ou contre? För eller emot en örfil? För eller mot att aga sina barn?

Rubrika: Publicistika – Postřehy

      

"Utbildning är det mäktigaste vapnet för den som vill förändra världen.”

                                                                   Nelson Mandela

Artikeln ”Vincek Ciců versus Vladimír Kulíček: Mimořádné pražské derby”, skriven för Positiva nyheter av Vladimír Kulíček, fick mig att fundera över åren när jag gick i skolan i Tjeckien och jämföra dem med situationen som många familjer befinner sig i idag. Författaren har i och för sig, med tanke på hans ålder, rätt till åsikten att en knuff i ryggen hade större verkan än ”ofruktbara diskussioner”.
Även en artikel i Svenska Dagbladet, som följer min artikel, fick mig till nedanstående funderingar. Den handlar om ett märkligt fall mellan en lärare och en elev i Frankrike.
Jag kommer ihåg att i vår grundskola upplevde vi en knuff i ryggen från läraren som en uppmuntrande gest, som klapp på axeln eller som om han/hon skulle ha sagt ”du är duktig”. Killarna accepterade det, de var till och med stolta över det. Tjejerna var glada när de fick offentligt beröm inför hela klassen och tvärtom skämdes de när de fick en offentlig tillrättavisning. Men när vi bråkade med läraren eller inte lärde oss våra läxor och läraren blev upprörd, var kraften i en örfil eller en knuff i ryggen betydligt starkare, tillrättavisningen vassare och den drabbade eleven kände sig vanärad inför sina skolkamrater.
Vi fick sitta kvar efter undervisningens slut, vi fick extra läxor eller var tvungna att hundra gånger skriva våra försyndelser, t ex ”Jag ska inte störa undervisningen” eller så fick vi skriva multiplikationstabellen hundra gånger. Eleven kunde till och med arbeta i skolträdgården som straff. Med varje försyndelse fick eleven en anmärkning i elevboken och föräldrarnas underskrift krävdes. Ordning och disciplin var viktigt och det som inte gick att lösa genom samförstånd löstet med ett strängare straff. Vi var rädda! Det är ett faktum. Vi hade respekt och aktning för föräldrarna och lärarna och vi kände respekt för alla äldre människor. Det var dock inte någon panikrädsla utan en naturlig rädsla. Vi lärde oss att om man busar, om ens beteende inte är acceptabelt, om man inte lärt sig sina läxor, då finns det en orsak till att vara rädd. Lärarna kunde dock skilja på om eleven av någon orsak, t ex av hälsoskäl, inte kunde prestera bättre eller om han/hon bara var slarvig.
Föräldrarna har traditionellt haft förtroende för och litat på lärarna och det var vanligt att de sa på klassmötena att när deras barn blir busigt, får läraren straffa barnet när det förtjänar det – lärarna fick på så sätt fullmakt. Man måste lyda. Det är ju så i världen – ett barn lyder sina föräldrar och sin lärare, en patient sin läkare, en anställd sin chef, en soldat sin befälhavare… det skapar ordning och disciplin i samhället. När disciplinen inte finns, när en människa vill styra en annan människa utan att själv ha åstadkommit någonting eller inte har disciplin själv, då fungerar inte samhället.

Självklart satte man betyg! Det behöver jag knappast förklara varför det är viktigt, rättvist och motiverande. Bra betyg betyder ett erkännande vilket kan jämföras med när vuxna får lön för sitt arbete. Det är viktigt för barnens framtid att uppmuntra till bättre skolresultat och betygsätta dem, så är det ju egentligen under hela vårt arbetsliv där vi konkurrerar med varandra för att kunna behålla arbetet och hänga med i utecklingen, för att få en bättre lön och levnadsvillkor.
Människan är från naturen en formbar varelse. I vuxen ålder kan man till hög grad bestämma själv vad man vill uppnå men i barndomen och ungdomen är det omgivningen som uppfostrar och formar en. En bra uppfostran och stimulering till en så bra prestation som möjligt är mycket viktigt. Därför tycker jag att diskussionen om straff respektive beröm egentligen är ovidkommande. Berömmet måste man förtjäna. Ge inte ett ytligt beröm utan urskiljning, säg inte ”du är SÅ duktig”, när resultatet inte har blivit så bra. Ingen människa får någon psykisk skada av att höra att resultatet inte har blivit som förväntat, att man inte är lika bra som de bästa. Om man berömmer okritiskt, blir de bästa så småningom slöa och de sämsta blir inte stimulerade eftersom de får höra att de är duktiga ändå (fast de inte är det) och de kommer inte att utveckla sig.
Jag har ett vackert barndomsminne från skoltiden, när jag gick i första och andra klassen. Vi hade en klasslärare som hette Josef Horák. Han var en gudomlig människa! Han promenerade i klassrummet, spelade fiol och sjöng. Han var mycket snäll och tålmodig. När han lärde oss att skriva, satt han bakom katedern dit varje elev, en i taget, fick komma och han höll i elevens hand så att handen skulle vänja sig vid rörelserna. Vi fick alltid betyd och de bästa eleverna fick ettor (i Tjeckien är betyggsskalan tvärtom än i Sverige, dvs ettan är bäst, femman är sämst). Som ett extra plus fick man några små stjärnor. Om ettan dessutom var en eller två gånger understruken, vilken glädje det var! På skolavslutningen fick de fem bästa eleverna bakelser från honom. Vilken lycka för en förstaklassare att få sin drömbakelse från läraren! (Kanske en löjlig motivering för dagens barn, eller hur?)
På högstadiet hade vi en sträng lärare, Bohumil Šindelář. Han undervisade i tjeckiska, historia och främmande språk och han hade en underlig metod, han gav poänger. Han ställde frågor och den som kom kom först till katedern med ett korrekt skriftigt svar eller den som svarade korrekt vid muntligt test fick en pluspoäng. Fick man tio minuspoäng, blev det en femma. Som ”bonus” drog han eleven i håret i tinningen. På så sätt uttryckte han såväl beröm som missnöje.

Från sextio- till nittiotalet hade alla människor i Tjeckien anställningsplikt. Det var straffbart att inte ha en anställning. Alla var tvungna att ha något arbete. Tvångsplacering av barn i skolor eller vuxna människor på arbetsplatser ska jag inte prata om nu, det skulle bli en lång historia. Idag är situationen helt annan – tyvärr eller gudskelov, men den är mycket tuffare. ”Framgång” är ordet och framgången når bara de bästa. Teoretiskt förstås, verkligheten är mer komplicerad. Jag vill påpeka att allt vi tidigare lärde oss, dvs att utbildning för att få ett bra jobb, ett bekvämt liv och en bra ställning i samhället, inte längre räcker. En del unga människor tycker att även om de har skaffat en bra utbildnig, har de inte fått ett bra jobb. Då är det för somliga enkelt att inte jobba och i stället leva på socialbidrag. Men jag tycker inte att ungdomarna ska skylla på dessa omständigheter. Livet ÄR hårt och var och en måste kämpa för sin existens. Barnen kan inte räkna med att föräldrarna kommer att stödja dem under hela deras liv.

Ämnet barn-skola-uppfostran kan man diskutera i oändlighet och det kan betraktas från olika vinklar. Vi alla har olika åsikter som grundas på egen livserfarenhet. Men en sak är säker, tycker jag: Man bör inte frångå sina grundvärderingar. Barnen måste lära sig att förstå sammanhang och konsekvenser av sitt handlande. Gör de inte det, kan konsekvenserna till och med bli tragiska.
Frågan är om sträng uppfostran i skolan och hemmet, som faktiskt förr i tiden skapade ordning och disciplin, är bra eller dålig. Jämfört med dagens situation är det någonting att fundera över. Nu för tiden är föräldrarna så pass upptagna av sina arbeten och andra plikter att de inte har tid med sina barn och oftast överlämnar de ansvaret för barnen till skolan. Men skolans huvudsyfte är inte att uppfostra, skolans syfte är att lära. Varför kan annars hända sådana saker att en lärare som ger örfil till en elev hamnar hos domstol?
Att aga barn är inte bra. En del föräldrar misshandlar sina barn. Men – när samtal och andra metoder inte hjälper, kan en dask i baken göra att barnet förstår mer än om det diskuteras.

En vuxen person påverkas av sin omgivning och barn och ungdomar är ännu mottagligare. Vuxna kan motivera och utvärdera sina handlingar men barn och ugndomar kan inte det. Nu för tiden lägger man mer och mer ansvar på barnen. Barnen bestämmer när de ska äta, vad de ska äta, vilka kläder de ska ha på sig, föräldrarna frågar barnen vart de ska resa på familjsemestern, vilka möbler som ska köpas till hemmet – till och med om barnen ska gå till skolan eller skolka. Med mera. Läraren får inte höja rösten mot eleverna om de är uppkäftiga. Var är respekten mot varandra (oss människor mellan), var är disciplinen, som ska förbereda dessa unga människor för vuxenlivet?

Till dessa mina tankar över herr Kulíčeks artikeln dög upp nästa dag ovanling liknande nyhet i Svenska Dagbladet. Det inträffades i Frankrike. Man ser att samma tema rör mänskligt sinne inte bara i Tjeckien. Bedöm själva...

 

Korrekturläsning: Hanna Göransson
Svenska Dagbladet den 2 juli 2008
Franskt försvar för aga
Björn Erik Rosin
 
Politiker och intellektuella rycker ut till stöd förf åtalad lärare
 
Paris: Behöver olydiga barn eller uppstudsiga elever en örfil eller några daskar på stjärten då och då? I Frankrike är det en fråga med full aktualitet och en fråga som många politiker och intellektuella är beredda att svara på.
 
Samtidigt som Rädda barnen i Sverige nyligen har drivit en kampanj för att barnaga ska förbjudas i fler länder, debatteras frågan för fullt i Frankrike. Men där är istället tongångarna att ingen har tagitg skada av en örfil eller en dask där bak, i alla fall är det svaret från de ministrar och andra politiker som uttalar sig i veckotidningen Le Nouvel Observateurs enkät. En örfil går inte att jämställa med aga eller misshandel, framhåller de också.
 
Le Nouvel Observateur är det politiska magasin som många inom den rättänkande vänstern håller sig med. Och på omslaget till senaste numret ståller tidningen just frågan ”La gifle – pour ou contre”, för eller mot en örfil. För eller mot att aga sina barn."
Upprinnelsen är en händelse på ett högstadium i norra Frankrike i januari. En lärare tappade besinningen över en bråkig elev, sopade först hans böcker på golvet, lyfte honom därefter i nacksinnet varvid eleven ropade: ”connard!”, idiot!
 Det var då det small.
Det som normalt sett kunde ha stannat vid en uppgörelse mellan läraren, eleven och föräldrarna gick nu mycket längre. Elevens far var polis och det dröjde inte länge förrän placerats i polishäkte och åtalats. Rättegången mot honom pågår och dom väntas i augusti.
 Även om barnaga är tillåten i Frankrike är det sedan 1834 förbjudet att slå barn i skolan. Men händelsen har väckt stor uppmärksamhet och läraren har fått omfattande uppbackning. Kollegerna på skolan och föräldrar i trakten har skrivit på stödupprop. Lärare runt om i landet har vittnat om att de förstår örfilen och att det ofta kliar i fingrarna på de också. Till och med flera ministrar har gått ut och uttalat sitt stöd och sin förståelse för lärarens handlande.
 I Le Nouvel Observateur diskuterar man hur man ska handskas med barn som förvandlats till tyranner. Och tidningen för ett svep över utvecklingen: från den berömda psykologen Francoise Dolto, som efter andra världskriget betonade barnens rättigheter och vikten av att lyssna till dem, till dagens samhälle då modellen snarare är en barsk ”Super-Nanny”.
 
- Föräldrarna ska vara diktatorer. Barn ska uppfostras nästan fascistiskt, annars blir de riktiga fascister när de är vuxna. En order är en order till ett barn och inget som ska förklaras eller diskuteras, säger barnläkaren Aldo Naouri. Naouri påpekar dock att han är kategoriskt emot alla former av aga. Men också helt emot att samhället stiftar lagar mot aga.
 Den svenska lagen mot barnaga nämns i artiklarna. Och reaktioner är ungefär oförstående skakningar på huvudena.I mitten av juni anordnade Europarådet en konferens i Zagreb för att avskaffa aga och alla former av kroppsliga bestraffningar av barn, men Frankrike hade inte skickat någon representant till konferensen.

Bara 24 länder har förbjudit aga   
Det är fortfarande lagligt att slå barn i 171 länder. Sverige var världens första land att helt förbjuda alla former av barnaga 1979. Därefter har följande 23 länder gjort samma sak:  

Norge
1987
Ukraina
2004
Österrike
1989
Ungern
2005
Cypern
1994
Grekland
2006
Danmark
1997
Nederländerna
2007
Lettland
1998
Spanien
2007
Kroatien
1999
Portugal
2007
Bulgarien
2000
Venezuela
2007
Israel
2000
Uruguay
2007
Tyskland
2000
Chile
2007
Island
2003
Nya Zeeland
2007
Rumänien
2004
Costa Rica
2008

Källa: Rädda barnen

Tento článek byl v Pozitivních novinách poprvé publikován 17. 07. 2008.