Tora Hedin: En svensk bohemists minnen av sammetsrevolutionen

Rubrika: Publicistika – Zajímavosti

             
17 november 2009, plats: Sverige, Tjeckiska centrets lokaler i Stockholm
Tjeckiska centret anordnade tillsammans med Tjeckiska ambassaden, Slovakiska ambassaden och en lång rad framstående personer och organisationer en minneskväll med titeln ”9-åren i tjeckisk och slovakisk historia”, alltså åren 1939 och 1989 i dåvarande Tjeckoslovakien. Det fullspäckade programmet lockade en stor publik. Hos alla oss som upplevt den tiden väcktes minnen till liv och livliga diskussioner uppstod.
En av programpunkterna var presentationen av ett nytt svenskt förlag som uteslutande ska ägna sig åt att ge ut böcker av tjeckiska författare på svenska. Underrubriken – Vad är på gång i den tjeckiska litteraturen 20 år efter murens fall? Finns det något intressant efter Milan Kundera, Václav Havel och Ivan Klíma? Och varför finns det i så fall inte på svenska? – lät mycket lockande. Förutom det intressanta föredraget på detta tema av de tre huvudpersonerna väcktes min nyfikenhet av den ”badge” för Medborgarforum med tjeckiska flaggan som en av föredragshållarna Tora Hedin, som jag känner sedan många år tillbaka, hade fastnålad på sin klänning. Svaret på min fråga varifrån hon hade den förvånade mig mycket och gjorde djupt intryck på mig och jag bad Tora genast att hon skulle leta bland sina minnen och skriva något om det.
Hon log, funderade ett ögonblick och tackade ja. Här presenterar vi nu hennes märkvärdiga minnen för Pozitivní novinys läsare.
Jitka Vykopalová

Tora Hedin:
En svensk bohemists
minnen av sammetsrevolutionen
 
Det har gått 20 år sedan järnridån föll och Europas karta ritades om. För den unga generationen är det delade Europa redan förpassat till historieböckerna. Idag är Tjeckiska republiken och Slovakien två självständiga stater och båda är medlemmar i EU. För tjugo år sedan var detta något otänkbart, något man bara i sin vildaste fantasi kunde drömma om.
 
Jubileer har ungefär samma funktion som jämna födelsedagar, man sammanfattar, funderar, blickar tillbaka och framåt. 20-årsjubileet av sammetsrevolutionen har också uppmärksammats på just det sättet: tidningsartiklar, böcker, dokumentärfilmer. Men för mig är det också tjugoårsdagen av en djupt personlig händelse. Jag var där, skramlade med nycklar och ropade – rädd för vad som skulle hända och allt mer förväntansfull när dagarna gick. Och nu, två decennier senare, blickar jag tillbaka.
 
I augusti 1988 reste jag till Prag som Svenska institutets stipendiat. Jag var 23 år gammal och hade studerat tjeckiska i flera år och också besökt landet många gånger. Men nu skulle jag vara där ensam under ett helt år. Jag installerades på studenthemmet Větrník. Det första halvåret delade jag rum med en flicka från Nordkorea som hade torkad fisk under sängen. Bara studenthemmet i sig är värt en egen berättelse, med alla studenter från hela världen, bland annat vänskapligt sinnade länder i Afrika och Sydamerika, som alla pratade tjeckiska med varandra, köken och de gemensamma badrummen, den arga portvaktstanten, vännerna jag fick.
 
Jag registrerade mig på kurser i arkeologi och tjeckiska på Karlsuniversitetet, men med tiden blev det allt mindre arkeologi och alltmer tjeckiska. Jag minns mina lärare med värme, František Čermák, Jiří Hronek m.fl. Det var en fantastisk plats att vara på, fantastiskt att få leva i Prag och att lära sig språket. När jag inte hade föreläsningar och seminarier tillbringade jag mycket tid på kaféer, lyssnade på folks samtal, läste tidningar och böcker. Så här i efterhand kan jag tycka att jag borde ha varit en flitigare student, men andra saker var minst lika viktiga som studierna vid universitetet.
 
Framför allt umgicks jag mycket med mina vänner. Vi ordnade så kallade International parties. Det var ett gäng tjecker och en hel drös med utlänningar från Pakistan, Nederländerna, Tyskland, Kroatien, Norge och Sverige. Tjeckerna ville öva sin engelska, men till slut talade vi bara tjeckiska. Flera av de utländska studenterna är idag framstående slavister. Vi träffades mest hos Martin i Smíchov, där vi hade våra fester.Vi pratade och drack öl till fram på småtimmarna och fick också reda på vad som var på gång. Flera av dem är nära vänner till mig än idag.
 
Ett annat gäng var konstnärer och träffades varannan tisdag på ölstugan Gyllene tigern. Dit gick jag ofta för att höra senaste nytt. Jag passade på att dricka det godaste ölet i staden och spana lite på Bohumil Hrabal, som ibland satt vid sitt stambord och höll hov. Jag vågade aldrig gå fram till honom, som Dubenka (den amerikanska slavisten som Hrabal skrev sina brev till), vilket jag ångrar än idag. (Bohumil Hrabal -Breven till Dubenka, förlag Ruin, anm. red.)

 
 
Även utan all politisk spänning hade mitt stipendieår varit minnesvärt, men som det nu utvecklade sig blev det ett historiskt år. I Prag förekom manifestationer och polisingripanden under hela året fram till 17 november. Mycket av det som hände har smält samman i mitt minne. Tyvärr förde jag ingen dagbok, men några minnesbilder vill jag dela med mig av. Redan den 21 augusti 1988 protesterade folk på gatorna, sedan på nationaldagen i oktober, och kulmen nåddes under Jan Palach-veckan i januari 1989. För att hedra Jan Palach (som brände sig till döds på Václavplatsen 1969 i protest mot den ryska ockupationen) samlades ungdomar i centrala Prag och polisen ingrep brutalt. Jag var en av dem som jagades på gatorna med vattenkanoner och tårgas. Om det var den 16 eller 17 januari 1989 minns jag inte. Men jag minns hur jag flydde in i en passage och hur polisen med sköldar och hjälmar följde efter och hur andra poliser sedan blockerade utgången. Hur jag kom hem minns jag inte heller. Men det som stannat kvar i minnet är chocken och insikten om att det här inte kunde fortsätta, att regeringen höll på att tappa kontrollen och att den inte var intresserad av någon perestrojka. Polisbrutaliteten, paniken och ilskan – allt etsade sig in i minnet på dem som var där och var också en bidragande orsak till den fortsatta utvecklingen. Manifestet ”Några meningar” spreds under våren, och Václav Havel släpptes ut ur fängelset i april. Men under sommaren inträffade massakern på Himmelska fridens torg, och jag återvände hem till Stockholm i september 1989. Ingenting avgörande hade hänt.
 
Några månader senare, den 18 november 1989, kom jag med tåget till Centralstationen i Prag. I Berlin hade muren just fallit och i Polen hade kommunisterna avgått, men i Tjeckoslovakien höll sig det gamla gardet fortfarande kvar vid makten med näbbar och klor. Jag var inbjuden att delta i ett översättarseminarium på svenska ambassaden med översättare och författare från Sverige och Tjeckoslovakien. Jag hade ingen aning om det som hade hänt kvällen innan: studentprotesten och polisens ingripande, snöbollen som satts i rullning. När jag fick höra ryktena gick jag genast till Národní třída för att se med egna ögon. Det hade redan samlats en stor hög med blommor på platsen där studenten skulle ha dött. Jag stod där och lyssnade på vad människorna sade och tänkte: ”nu smäller det”.
 
Samma dag samlades folk i centrum av Prag, och sedan varje dag i städer över hela landet. Folk bara visste. Hur minns jag inte. När inte Václavplatsen räckte till flyttades demonstrationerna till Letná. Vi skanderade: HAVEL TILL BORGEN, FRIHET, NU RÄCKER DET. En vän till mig arbetade på bokförlaget Academia på Václavplatsen, och vi stod på deras balkong och såg ut över människomassorn. Det var en obeskrivlig känsla av hopp och förväntan. Jag minns när Havel talade, när Dubček kom ut på balkongen; människomassans jubel visste inga gränser. Jag minns stämningen bland folket på torget – det lär ha varit upp emot en halv miljon människor på torget – trängseln var obeskrivlig, men ändå var alla vänliga, leende. Som alltid med tjeckerna var talkörernas slogans humoristiska men ändå skarpa. Jag minns hur det långsamt gick upp för människorna att den kommunistiska regimen faktiskt höll på att falla, att historien hade gått om dinosaurierna som satt i ledningen.

 
Parallet med att allt detta pågick i centrum av Prag satt vi på konferensen på svenska ambassaden, högt ovanför staden, en av de vackraste platser man kan tänka sig. Vi diskuterade översättning och lyssnade på föredrag av svenska författare. Efter programmet gick jag tillsammans med de svenska författarna ner till Václavplatsen. Där var P-O Enqvist, Kaj Glans och Ernst Brunner. Den 24 november fick Václav Havel Olof Palme-priset, och jag lyckades ta mig in på presskonferensen. Hela världspressen var samlad i ett ganska litet rum, folk stod nästan ovanpå varandra. Jag drack champagne med en svensk journalist som sedan skulle bli far till mitt barn. Historia skrevs för både mig och Tjeckoslovakien. Och ingen kunde ana att Václav Havel en dryg månad senare skulle bli Tjeckoslovakiens president. Men så blev det.
 
20 år senare tänker jag: Hur kan man toppa den känslan, överträffa den lyckan, hur kan man bära sig åt för att inte bli besviken efter alla dessa förhoppningar? Revolutioner sker inte ofta, murar rivs inte varje år. Men jag är tacksam för att jag var med under detta år och under dessa höstveckor, att jag fick uppleva både det totalitära förtrycket och dess oblodiga fall. Och jag är övertygad om att de starka känslorna under de här åren är en av anledningarna till att tjeckiskan sedan blev mitt yrke och att banden till kulturen och språket blev så starka. Kanske den tjeckiska politiken och ekonomin inte blev riktigt som jag eller någon annan hade tänkt sig. Men aldrig i min vildaste fantasi hade jag trott att jag under min livstid skulle få se Berlinmuren falla, att Havel skulle bli president, att jag skulle kunna åka på weekendresor till Prag, att McDonalds skulle öppna på Vodičkova. (Jag minns också när den första McDonalds öppnade i Moskva, dit jag flyttade 1990. Men det är en annan historia.) Aldrig hade jag trott att mina undergroundvänner skulle bli domare, advokater och journalister i ett fritt land.
Sedan tio år tillbaka undervisar jag i tjeckiska vid Stockholms universitet. Jag disputerade 2005 och har sedan 2008 en forskartjänst. Min forskning handlar om språkliga normer (obecná čeština), diskursanalys, sociolingvistik, tjeckiskan under totalitarismen, språk och genus m.m. Vid sidan av forskning och undervisning översätter jag skönlitteratur och försöker sprida tjeckisk litteratur på svenska på olika sätt.
 
Just 2009, lagom till 20-årsjubileet, har det hänt nästan otroligt mycket på den tjeckiska fronten. På Bok & Bibliotek, Nordens största bokmässa, var ett av 2009 års teman tjeckisk litteratur. Lucie Svobodová vid Tjeckiska centret i Stockholm och jag från Slaviska institutionen vid Stockholms universitet samarbetade om programmet, där tjeckisk litteratur presenterades för den svenska läsekretsen. Vi hade bjudit in författarna Jaroslav Rudiš och Jáchym Topol, som båda finns representerade i den första tjeckiska antologin sedan 1965 som kom ut i år på bokförlaget Tranan: Tjeckien berättar: I sammetens spår. Jag var en av redaktörerna, tillsammans med Mats Larsson och Lova Meister.

 

Topol kom dessutom ut med en ny roman på svenska, Kallt land, som jag hade översatt. Flera seminarier om tjeckisk litteratur och kultur ägde rum i Göteborg för att presentera bland annat antologin. Det tjeckiska programmet blev omtalat i media både i Sverige och Tjeckien. Förutom författarna deltog också översättare från och till tjeckiska samt litteraturvetare. I anslutning till mässan organiserade jag i samarbete med Tjeckiska ambassaden ett översättarseminarium med inbjudna tjeckiska och svenska översättare. Bokmässan 2009 är den enskilt största satsningen på tjeckisk litteratur hittills i Norden och var en stor framgång.
 
Under mässan sjösatte vi också vårt nya förlag Aspekt, ett nystartat förlag med inriktning på tjeckisk litteratur. Förlaget drivs av Tora Hedin, Mats Larsson och Lova Meister. Vi kommer att ge ut en serie med samtida tjeckisk litteratur (2010 kommer Michal Ajvaz, Emil Hakl och Jaroslav Rudiš på svenska). Aspekts hemsida är tänkt att bli ett centrum för tjeckisk litteratur i Sverige, med nyhetsbrev, texter, översättningar, bloggar och, framför allt, vår utgivning av bra böcker i vacker formgivning.

Tento článek byl v Pozitivních novinách poprvé publikován 18. 12. 2009.